Sommarföljetongen – del 1

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver var sitt avsnitt. Här kommer första delen – av Johan Ehn.

pexels-photo följetong

XXX”Och varför inte? Kan du säga mig det?” sa jag och ansträngde mig för att inte förlora lugnet och låta som en jobbig fjortis.
XXXVad jag ville var att stampa hårt i trätrallen, slänga hennes prettobok över balkongräcket. Men jag visste att om jag skulle komma någonstans i den här diskussionen måste jag plocka fram mina allra mognaste argument.
XXX”Jag fyller ändå sexton om mindre än två månader. Jag tar hand om andras små barn fyra kvällar i veckan”, fortsatte jag. ”Folk anförtror mig sina små solstrålar. Borde inte det vara ett bevis på att jag kan ta ansvar?”
XXXMamma vände bort ansiktet i ett försök att dölja ett överlägset leende, vek ett hundöra i sin bok och la ner den på bordet. Lusten att skrika Vad är det som är så jävla roligt? gjorde fysiskt ont att lägga band på. Mamma förberedde ett svar. Hon hade makten och det visste hon. Hon kunde ta tid på sig, medan jag var tvungen att bara stå där som ett fån och vänta. Och det utnyttjade hon. Hon strök bort en osynlig brödsmula från vaxduken. Sedan sträckte hon sig efter sitt vin, gjorde den där töntiga roterande rörelsen med glaset som visar att man ”kan vin”, höjde det, sniffade ett ögonblick, och tog en klunk. När hon ställt ner glaset tog hon av sig läsglasögonen, vek ihop dem med en utstuderad precision i rörelserna, la dem ovanpå boken. Suckade ljudligt och tittade slutligen upp på mig. Balkongen var liten, och jag stod alldeles intill henne, så hon var tvungen att vrida på nacken.
XXX”Linn, lilla vän” sa hon, lika långsamt som hennes överdrivna rörelser. ”Tro mig. Jag skulle så gärna vilja kunna låta dig stanna hemma i stan. Och jag håller med om att du genom ditt beteende och dina handlingar har visat att du är ansvarsfull, på ett sätt som de flesta i din ålder inte är, men jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om du råkade ut för något och jag inte fanns där.
XXXJag avskyr hennes sätt att trycka extra på orden för att få det att låta som om hennes resonemang är ytterst genomtänkta. Jag visste att jag borde hålla käften och låta henne dra hela monologen, men jag hade inte den självbehärskningen.
XXX”Men vad skulle…”
XXXLängre hann jag inte förrän hon höjde fingret i luften för att markera att hon inte var klar. I min position kunde jag bara tiga och ta regi.
XXX”Jag är inte orolig för att du inte kan ta hand om dig själv, det har du redan bevisat att du kan. Men. Vad du inte kan ha full vetskap om, det är att det händer saker när man lämnas med det ansvaret.”
XXX”Men du var ju sexton när du flyttade hemifrån”, sa jag och försökte leverera det som en intressant observation och inte ett konstaterande av uppenbar orättvisa och allmän skenhelighet.
XXX”Det är sant”, sa hon och visade med handen att jag skulle sätta mig på stolen mitt emot henne. Det var en av hennes favorittekniker; att ordlöst flytta på folk endast med hjälp av en lätt svepande rörelse. Jag gjorde ett lamt försök att behålla lite självrespekt och satte mig istället på den låga träbänken som stod längs skiljeväggen mot grannens del av balkongen. ”Men världen såg väldigt annorlunda ut på den tiden, Linn. Och om sanningen ska fram, så har jag många gånger funderat på om mina föräldrar verkligen gjorde rätt som lät mig flytta. Jag var inte mogen att ta alla de svåra beslut jag plötsligt stod inför. Många gånger var jag faktiskt riktigt rädd.”
XXXHon böjde sig fram och fyllde på lite mer vin i sitt glas. Just när hon skulle ställa ner flaskan hejdade hon sig och pekade på det tomma vattenglaset intill en assiett med svettiga ostbitar och en hög ledsna oliver. Hon höll fram flaskan mot mig och ställde den ordlösa frågan: Vill du kanske ha ett halvt glas? Jag skakade på huvudet. Åh! Hon är så jävla bra på det här. Manipulation på världsklassnivå. Den ena handen ger. Den andra handen tar.
XXX”Jag vet inte om jag berättat för dig om den här händelsen”, sa hon och la på lite kompisaktig förtrolighet i rösten.
XXXJo. Det har du antagligen.
XXX”Jag hyrde en andrahandslägenhet ovanpå ett gammalt Konsum i Abrahamsberg. Jag hade precis flyttat in och tänkte ha lite fest, bara de närmaste kompisarna.”
XXXJa, jag har hört den.
XXX”På något sätt spred sig ryktet och plötsligt dök det upp en massa folk som ingen av oss kände. Från andra sidan stan, från andra skolor, jag vet inte. De hade sprit med sig, hembränt och läkarsprit och jag vet inte vad, och någon spydde i soffan. Men jag ville inte verka töntig så jag sa att det inte gjorde något. Att jag ändå hade tänkt slänga den där fula soffan. Vet du vad dom gjorde då?”
XXXJa det vet jag. Hur kan du glömma att du har berättat det här minst sju gånger? Kanske för att den här historien är så MENINGSLÖS och HELT ICKE-ORIGINELL?
XXX”De öppnade ett fönster och slängde ut soffan på gatan. Från tredje våningen. Polisen kom och det blev ett jäkla liv.” Hon gjorde en paus och tog en ordentlig klunk av vinet, som om om hon var tvungen att lugna ner sig nu efter att ha kommit i kontakt med ett så smärtsamt minne.
XXX”Men om jag lovar att jag inte ska ha någon fest.”
XXXRegifingret igen. Tystad.
XXX”Här är mitt förslag, Linn”, sa hon. ”Du följer med i år som vanligt. Men nästa sommar bestämmer du själv om du vill vara med din familj, som älskar dig och vill ha dig med, eller om du vill börja bryta dig loss från oss och stanna hemma. Hur låter det?”
XXXOtroligt! Hon var oslagbar. Jag kunde inte vinna. Om jag fortsatte pusha nu skulle hon ta bort löftet om nästa års frihet. Jag visste det.
XXX”Fine. Jag följer väl med till stugan.”
XXX”Vad glad jag blir, Linn!” sa hon och la sin hand på bordet med handflatan uppåt. Inte en inbjudan utan en anvisning. Jag lydde. La min hand i hennes. ”Jag älskar att vi kan prata om sådana här saker. För du vet, jag har aldrig kunnat det med min mamma.”
XXXJag vet. Du säger det jämt.
XXXJag skulle just släppa hennes hand och resa mig när hon greppade om min handled. Hon andades in, verkade tveka ett ögonblick. Sen sa hon faktiskt något jag aldrig hört henne säga förut. Något jag aldrig ens kunnat föreställa mig fanns i hennes tankevärld.

Fortsättning följer nästa söndag …

 

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, debutantåret, debutantbloggen, sommarföljetongen. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sommarföljetongen – del 1

  1. Ingrid skriver:

    Fint skrivet Johan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s