Sommarföljetongen – del 2

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer andra delen – av Marica Källner.

sjö

I bilen. Grusvägen, åkrar och bondgårdar. Staden bakom oss. Jag sitter i baksätet. Mamma kör och pappa försöker hitta något på radion. Det skrapar från högtalarna. Mammas nacke är rak, håret uppsatt i en hästsvans. Bilen är kall men ute skiner solen. Mina armar knottriga i draget från luftkonditioneringen.
Snart är vi framme. Snart ska vi packa ur bilen och gå in i stugan och mamma har redan varit där och städat och pappa har klippt gräset och vi ska vara där hela sommaren. Vår sista sommar tillsammans.
”Pappa och jag ska separera”, sa mamma på balkongen. ”Vi ska gå skilda vägar men vi vill ha en sista sommar tillsammans. Alla tre.”
Det är tyst i bilen. Mamma och pappa har inte sagt ett ord till varandra sedan vi lämnade Stockholm.

Värmen slår emot mig när jag kliver ur bilen. Vi bär in väskorna i stugan. Ställer dem på hallgolvet.
”Vi borde åka och handla”, säger mamma och tittar på klockan. ”Åker vi nu hinner vi in till byn innan systemet stänger.”
”Jag stannar här”, säger jag.

I mitt rum luktar det instängt och jag öppnar fönstret. Mamma har städat men det ligger döda flugor på fönsterbrädet. Jag slänger ut dem genom fönstret. Det surrar i trädgården utanför. Fåglarna kvittrar i träden. Det är soligt och varmt och mysigt i mitt rum – men jag längtar hem.
Jag tömmer ryggsäcken på sängen. Packar in kläderna i garderoben. Jag har inte mycket med mig. Sommargarderoben är redan full av shorts och linnen och t-shirts och tunna klänningar. Jeans, tights och fleecetröjan för kalla kvällar.
Sista sommaren tillsammans. Vad händer med stugan efter det? Ska mamma köpa ut den från pappa? Ska pappa köpa den? Ska de sälja den? Jag sätter mig på sängen. Stryker handen över överkastet. Min sista sommar i stugan. Nästa sommar får jag stanna hemma. Ensam. Var kommer jag att bo? Hos mamma eller pappa?
Jag tar bikinin och en handduk ur garderoben. Skriver en lapp och lägger på köksbordet. Låser stugan och lägger nyckeln under krukan på farstutrappan.
I boden står min sommarcykel. Spindelväv från styret till sadeln. Ingen luft i däcken. Det är mörkt i boden och jag letar efter pumpen. Hyllor fulla av trädgårdsredskap och hinkar och damm och krukor och någonting annat. Någonting lent. Någonting kallt och stelt. En kall och stel liten kropp. Jag skriker. Backar in i cykeln. Den välter. Jag lämnar boden och drämmer igen dörren. En mus? En fladdermus? Jag vill hem. Hem till Stockholm och mitt riktiga rum och min riktiga cykel i källaren.
Solen bränner. Jag svettas. Vill till havet och badplatsen. Jag börjar gå.

Det är tomt på badplatsen. Jag byter till bikini och kliver i vattnet. Kallt. Fötterna bleka under vattenytan. Jag går längre ut. Vet att det bara är att kasta sig i. Kasta sig i kylan och vänja sig. Jag måste vänja mig.
Min kropp i vattnet. Huvudet under ytan. Det tjuter i öronen. Jag simmar nära ytan. Botten är slemmig och äcklig. Jag simmar upp. Lägger mig på rygg och flyter. Sträcker ut armarna. Ser upp i himlen. Här vill jag vara kvar. Kanske kan vattnet dra med mig ut. Långt från stranden och långt från stugan och långt från mamma och pappa.

”Du ska inte bada själv”, säger pappa.
Jag står vid vasken och borstar färskpotatis. Mitt hår är kallt och fuktigt. Hänger över axlarna.
”Fattar du inte att det är farligt”, fortsätter pappa.
Mamma ligger på kökssoffan och läser en tidning. Ett glas vitt vin står redan på bordet.
”Det gick bra”, säger jag.
”Den här gången ja”, muttrar mamma.
”Du påpekar jämt att du är så mogen och vuxen”, säger pappa. ”Men du går och simmar ensam.”
Jag lägger potatisen i en kastrull. Häller på vatten och ställer på spisen. Startar plattan.
”Så”, säger jag. ”Nu har jag gjort det jag skulle.”
Jag går mot mitt rum.
”Nej”, säger mamma. ”Stanna här hos oss.” Hon slänger tidningen på bordet. Sätter sig upp. Klappar på kökssoffan och jag sätter mig.
”Ge henne ett glas vin”, säger hon.
Pappa tar fram två glas och fyller det ena till bredden och det andra till hälften. Ger det halvt fyllda till mig. Vi sitter vid bordet alla tre och mamma och pappa tömmer sina glas och fyller dem på nytt. Jag dricker inte av mitt. Jag vill ha vin men inte med dem. När de slocknar ikväll ska jag ta med mig bag-in-boxen till mitt rum och dricka det sista. Det brukar inte bli så mycket kvar. Bara några glas. Det räcker för att dricka ensam.
Jag längtar hem. Längtar efter att inte dricka ensam. Längtar efter att sitta runt ett annat köksbord med andra människor. Med vänner, inte mamma och pappa.
”Fy fan vad röksugen jag blev”, säger mamma.
Pappa skrattar.
”Vi har inga cigaretter.”
Potatisen kokar över och pappa springer till spisen.
Vår sista sommar tillsammans. Alla tre. Som en familj.

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Marica Källner, sommarföljetongen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s