Down under – the sequel …?

IMG_6603Semester ja … kan någon tala om det för min hjärna? Jag går sedan några månader tillbaka och lurar på vad nästa bok ska handla om. Det är framförallt två idéer som kämpar om min uppmärksamhet. Men jag har svårt att bestämma mig. Parallellt fyller jag därför på i två olika dokument med research, bilder och lite tester på hur karaktärerna ska uttrycka sig. Jag har tänkt att jag jobbar på så vaknar jag väl upp en dag och bara vet vilken berättelse jag ska välja. Det går sådär. Båda idéerna kommer med övertygande argument för att få bli till. Men så häromveckan trodde jag ändå att jag så gott som bestämt mig. Sen kom vi hit. Till ön. Nu är jag inte alls så säker längre.

Vi ska vara bortresta en månad på ön La Palma där jag och min man köpt ett litet hus i bergen. Även om det är tänkt att vi ska ha ledigt, ligga på terrassen och läsa, kanske jobba lite med huset emellanåt, så har jag också tänkt att jag ska kunna smita undan då och då och skriva på ett första utkast. Men nu efter en vecka här så har det börjat hända saker med planerna. Det har tagit sig in en tredje idé.

Om en vecka kommer min romandebut Down under ut i handeln. Några av mina vänner och familjemedlemmar har fått förhandsläsa. Det är fantastiskt att få deras reaktioner (hittills bara väldigt positiva …). Flera av dem berättar om minnen och upplevelser från tiden när boken utspelar sig. De fyller på med egna tankar kring temat och nästan alla frågar om vad som hände sen. Efter det att boken slutar.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska vidare till andra sorters berättelser, men nu sipprar det fram nya ouppklarade faser i mitt liv som nog skulle behöva bearbetas. Kanske måste jag låta Jim söka vidare efter sin plats i världen. Down under – del 2? Eller är det en barnbok jag ska skriva? Jag har ju den där idén om svamparna som byter hattar … eller en bakbok kanske? Tårtor för veganer? Hm … svampar ju är veganska … Nej, nu måste jag lägga ner! Ta en oliv och njuta av solnedgången istället.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min bok är på förhandsturné. Den kom från tryckeriet för två veckor sedan och har sedan dess skickats ut till bibliotek, press, bokbloggare, och andra som jag och förlaget vill ska få den innan den släpps till allmänheten i augusti. Jag har också gett den till folk som hjälpt mig på olika sätt. Testläsarna som läst i olika stadier av manusarbetet, killen som hjälpte mig att få till tyskan i ett kapitel, hon som kollade att jag hade de rätta musikreferenserna från 80-talets punk- och new wave-scen. Jag tog även med mig ett ex nu när vi åkte till La Palma över sommaren.

 

Här på ön bor ”min enda tjej”. Vi var tillsammans från vi var sexton tills vi blev nitton. Vi flyttade ihop nästan genast och trodde att vi nog skulle vara tillsammans hela livet. Men så blev det inte. Jag blev kär i en kille, fick en identitetskris och drog till Nya Zealand. Vid det här laget vet ni som läser bloggen regelbundet att det här är en historia som jag delar med ”Jim”, huvudpersonen i boken. ”Min enda tjej” är naturligtvis också en viktig del av handlingen – Alva heter hennes alter ego i Down Under.

 

Verklighetens Alva har hjälpt mig mycket under arbetet med boken. Delat med sig av sina minnen från den tiden, visat mig anteckningar och gamla brev, läst första utkasten och kommit med feedback. Det har varit fantastiskt att ha henne med på den här resan. Genom samtalen med henne har jag fått kontakt med delar av vår historia jag aldrig skulle haft tillgång till annars.

 

Vi har alltid haft ett speciellt band till varandra. Kanske för att vi var varandras ”första”. Kanske för att vi inte slutade älska varandra. Det tog tid, men vi hittade en annan form för vårt förhållande. Mer som syskon. Vi har verkligen haft våra duster. Jag har gjort saker som jag inte är så stolt över. Den som läser boken undrar kanske hur hon orkade med mig – men det gjorde hon. Det gör hon. En julafton för några år sedan satt vi i hennes kök och drack glögg. Hennes bror spelade gitarr, och jag och hennes äldsta son försökte ta ut stämmor till Halleluja. Jag kände att hon satt och tittade på mig. Efter ett tag sa hon: ”Du. Efter allt som vi gått igenom, och ändå håller ihop, så känns det ju ganska omöjligt att det skulle kunna dyka upp något som splittrade oss. Vi kommer att vara vänner för livet”. Det tror jag också.

 

Hon har bott utomlands med sin familj i många år och vi har inte kunnat ses så ofta. Men nu blir det ändring på det. Jag och min man har nämligen köpt ett litet hus en bit från byn där hon bor med sin man och deras barn. Livet går upp och ner, men trettio år efter händelserna i Down Under har ”Jim” och ”Alva” fått sitt lyckliga slut. Bara inte på det sättet de väntade sig.

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Bok två, Debut, Down under, Hjärnan, Johan Ehn. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s