Sommarföljetongen del 4

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer fjärde delen – av Anna Bågstam Ryltenius.

Foto: David Zawila / Unsplash.

”Nä, precis. Tjejer kan inte gå själva”, ropar jag utan att vända mig om mot Sebastian. Jag vet att han hör. Ekot av min röst sprider sig över sjön. Veronica fnissar till. Hon står tätt bakom mig och hennes andedräkt känns varm i min nacke. Jag sträcker trevande ut handen, får tag i hennes och drar henne efter mig. Vi börjar springa. Det höga gräset är fuktigt av dagg och slår mot vaderna när vi tar oss fram. Jag vet att det bara finns en anledning till att hon följer med. Ingen av oss är kissnödig.

Molnen delar på sig och månljuset lyser upp ängen framför oss. Några meter till och vi är framme vid något som liknar ett buskage. Jag minns inte riktigt hur terrängen ser ut i dagsljus men jag vet att jag plockade ljung här som barn och närmre stranden på norrsidan växer tall och blåbärsris. Vi är tysta och när vi slår av på takten kan jag tydligt höra Veronicas andetag.
”Kom”, viskar jag, trots att det är onödigt.
Veronica svarar inte men jag vet att hon tänker precis samma sak som jag.
Marken är ojämn och jag snubblar till.
”Jag känner mig full”, säger jag lite högre.
Kanske för att det känns bättre om vi båda spelar på vår berusning trots att det är helt uppenbart vad som kommer att hända.
”Det är inte jag”, svarar Veronica plötsligt. Hon låter säker.
Jag vänder mig om. Hennes ögon gnistrar i månljuset och det mörka håret har slitit sig från fängelset i den tukosa kepsen och faller över axlarna. Hon är öronbedövande vacker.
”Ta mig om du kan”, skrattar hon,  drar förbi mig och försvinner bort, nästan som om hon svävade. Hon rör sig atletiskt. Jag vill springa ikapp henne men hur jag än kämpar är det som om benen inte vill bära mig. Smaken av vodka pressas upp i gommen. Det susar i huvudet och jag snavar över ljungbuskar och grästuvor. Det är obegripligt att Veronica lyckas hålla farten. Hennes mörka siluett är synlig vid trädstammarna bakom buskarna.
”Vänta, snälla vänta”, får jag fram och hoppas att Sebastian och de andra vid bryggan inte ska höra.
”Jag är där ingen kan se oss”, viskar hon. ”Ingen kommer leta efter oss här.”
Jag känner hur kinderna börjar hetta. Det är tur att det är skymning, tänker jag. Hon kan säkert urskilja mitt ansiktsuttryck men hon kan inte se hur jag rodnar just nu.

Hon har stannat upp bara några meter framför mig. Hennes vita linne är smiter åt kring kroppen och hon vinkar åt mig att gå de sista stegen när jag börjat tveka. Jag ryser. Aldrig har jag känt en sådan dragningskraft. Hon sträcker fram handen mot mig.

Hennes handslag är fast och hennes styrka övertygande när hon drar tag i mig. Hon rycker till och jag faller framåt. När hon fångar mig är jag alldeles nära henne. Den svala brisen från havet vibrerar mellan oss och jag vet att hon vill samma sak som jag. Självsäkert vänder jag ansiktet mot henne och prövar mina läppar mot hennes. De är mjuka och fuktiga och en svag smak av honung och citron sprider sig när våra tungor möts.

”Asta”
”Hallå”
”Asta, är du där?”
Mammas hesa nästan kraxande röst bryter tystnaden.
Helvete. Helvete, helvete, helvete. Hon får inte komma hit nu, hon får inte förstöra allt. Jag hukar mig snabbt och Veronica är inte sen att följa efter. Bakom blåbärsriset är vi väl dolda.
”Min mamma, hon får inte se oss”, väser jag.
Det låter som Veronica kväver en ny fnissattack. Snabbt håller jag för hennes mun med handen och ger henne en blick så att hon ska förstå att vi ska vara tysta. Hennes ögon är mörkare nu och glimmar lekfullt men hon håller sig stilla.
”Asta, var är du?” Mamma ger sig inte.
”Shhh”, viskar jag nästan ohörbart. ”Hon går strax.”
Ett leende sprider sig i Veronicas ögon och det svider till i mitt finger.
”Aj, vad gör du? Är du inte klok?” får jag fram och försöker rycka undan handen jag håller över hennes läppar. Bet hon mig? Hon håller emot och en ilande känsla sprider sig i fingret. Jag försöker vrida loss handen ur hennes grepp men det är stenhårt. Hon tar tag om min underarm. Det känns som om hon skulle kunna bryta den om jag börjar röra mig. Några meter bakom henne hör jag mamma sucka uppgivet. Det ser ut som om hon vänder om. Hon har inte sett oss. Jag får en impuls att skrika något till henne, än har jag chansen, men jag får inte fram ett ljud. Istället känner jag mig märkligt förlamad. Då böjer sig Veronica över mig och lossar min hand från sina läppar. De blänker i fuktigt mörkrött.
”Håller du käften slipper du lida”, viskar hon samtidigt som hon pressar ner mig mot marken.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, sommarföljetongen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s