Släpp in mig, snälla!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Advertisements

About Christina S

Romanceförfattare som bloggar om skrivandet, vardagen och livet i största allmänhet. Älskar choklad och klänningar. Hatar att städa och människor som trycker ner andra för att själva verka bättre.
This entry was posted in Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, dramaturgi, författarens hantverk, Författarliv, karaktärer, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Släpp in mig, snälla!

  1. annisvensson says:

    Hej! Hinner inte alltid kommentera men följer er alla med stort intresse. Jag har upptäckt att som skrivande människa behöver jag annat emellan (lite kul att du skrev detta just nu för jag har just gjort reflektionen själv och svarat på ett annat blogginlägg som handlar om en liknande situation.) Poängen är att när det är deadlines och måsten så behöver man kanske bara bryta. Göra något helt annat. Som att se en film, besöka en utställning, åka till havet, ta en ensam promenad i skogen. Allt tänkbart – utom att skriva. Värt ett försök. Det har fungerat för mig. Lycka till! (Och jag har följt dig och vet att du får ihop det.)

    • Christina S says:

      Ja, jag tror att du har en poäng där. Med första manuset så hade jag ju bara mina egna deadlines och måsten och de kunde jag ju skjuta på om jag ville utan att någon annan blev drabbad. Nu med tvåan så är det en helt annan sak och jag tror att det är lite av den pressen som jag känner av, inte för att förlaget pressar på utan för att jag vet att det finns människor som räknar med att jag ska bli klar till utsatta datum och förväntningarna på texten som de har.
      Det märks verkligen att det är stor skillnad på att skriva första boken och andra. Jag som trodde att jag skulle slippa andra boks ångesten 🙂
      Jag får helt enkelt varva skrivandet med annat roligt som inte har med skrivande att göra så kanske det kommer att gå lättare 🙂
      Tack för peppen ❤
      Det betyder mycket!

  2. Det enda råd jag kan ge är att du skapar en scen där du tvingar dem att reagera och agera och se hur de kommer att bete sig. För i bästa fall kommer de att avslöja sig. Det kan vara en scen du kommer att använda i boken, eller inte. Men den bör i alla fall vara relevant för handlingen. Jag gjorde det här oavsiktligt med min huvudtext (What if?/Let’s see what would happen…).

    Det var på många sätt som att spränga en fördämning och det satte handlingen för andra halvan av bokmanuset på ett så dramatiskt sätt att jag nu skriver en helt annan bok än den jag en gång började med. Det och ledde till att jag nu håller på att arbetar om första halvan av texten så den skall klara av att bära upp den andra halvan.

    Så en varning bör nog utfärdas. Det är inte helt riskfritt. Det kan bli intensivt arbetskrävande. Och det kan definitivt bli tidskrävande.

    • Christina S says:

      Ja, What if?/Let’s see what would happen… är frågor jag ställer mig ganska ofta under skrivandets gång men att kasta in dem i situationer där de inte känner sig helt bekväma och som tvingar dem att agera har jag inte testat att göra. Det ska se om jag kan använda mig av 🙂 Tack så jättemycket för tipset!

      Kram Christina

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s