Skrivövning

Skärmavbild 2017-07-28 kl. 19.53.31Förbättra din förmåga att skapa nya ämneskombinationer för en berättelse.

Ett bra sätt att komma på idéer är att hitta nya sätt att koppla samman gamla. Det sägs ju att allt egentligen redan är gjort. Så det lönar sig att förbättra din förmåga att se nya kopplingar mellan befintliga idéer. Här är en övning för att ge din hjärna ett träningspass.

Ta ett ark papper och skriv ner en lista med förslag i följande kategorier:

  • Människor (t ex farmor, lärare, bebis, pilot)
  • Platser (t.ex. sjukhus, Paris, gård, gymnasium)
  • Saker (t ex glass, cykel, valp, mässling)
  • Teman (t ex sorg, skratt, ojämlikhet, livets mening)

Klipp isär dina förslag och lägg lapparna i en skål. Ta två stycken lappar från skålen och skriv något där du kombinerar de båda orden. Du kan skriva en korthistoria, poem, beskriva ett minne. Du kan också helt enkelt skriva ner tankar om hur dessa två idéer kan kopplas. En blir förvånad över hur många idéer som kan komma fram ur övningen.

Vad kan till exempel dyka upp ur kombinationen GLASS+OJÄMLIKHET?

Skicka gärna in dina resultat på mailen eller posta här som kommentar!

Glöm inte att imorgon kommer den rafflande upplösningen i Sommarföljetongen!

sommarföljetongen

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skrivövning

  1. Elisabeth Fagerstedt skriver:

    Skrivövning
    kombinera två teman
    (person: Bed-and-breakfast-gäst + tema: eufori)

    Hon hade känt av den länge nu. Den förlamande depressionen. Ett bottenlöst mörker ledde henne ryckvis till sömns varje natt. Det för tidiga uppvaknandet strax före gryning, vid nattens mörkaste timme, höll kvar ångesten lite längre och lät henne brottas med tankarna om meningslöshet och om döden.

    Under dagtid kände hon sig upplöst. Tillintetgjord. Oförmögen.

    Miljön kring henne var omsorgsfull och kärleksfull, men hon såg det inte. Hon var djupt besvärad över väninnornas välmenande initiativ. ”Jag förstår att du är ledsen, vännen, men vem som helst kan överges av sin man. Kom så gör vi något roligt!” Hon förstod att de inte förstod, för henne var sveket och övergivandet en grogrund för gränslös förnedring och självförakt. Det var toppen på ett isberg vars botten hon aldrig vågat söka. Hon var på väg till den djupaste svärtan i sitt inre, hon var i fritt fall. Nu stod hon vid en öppning till något som skulle driva henne längre än någonsin in i sitt outforskade smärtfyllda inre mörker. Det hade bara legat där och väntat, bidat sin tid, tills hon snavade över sprickan. Nu var tiden inne, det var oåterkalleligt.

    Efter ytterligare en tid hade hon isolerat sig fullständigt och mer eller mindre övergått i ett vegeterande stadium. Sömnrubbningen var nu ett normaltillstånd. Hon drack en mun vatten då och då men i övrigt hade kroppen närmast lagt sig i träda. Det var inte längre möjligt att arbeta och hon var knappt kontaktbar för någon. Vänner och anhöriga störde henne, tyckte hon. Så småningom bestämde hon sig för att resa bort i tysthet och var inte främmande för att hon på en anonym och främmande plats kanske skulle komma att avsluta sitt liv.

    Den första morgonen när hon vaknade i ett enkelt och avskalat rum på ett Bed & Breakfast på en lantgård hände något till synes obetydligt som skulle komma att förändra henne. Hon hämtade sin frukostkorg utanför dörren. Måltiden bestod av två sorters bröd, ost i generösa skivor, hyvlad skinka, hackat ägg, yoghurt med honung och nötter, kaffe, te och juice. Allt var omsorgsfullt packat i små paket av vaxat tidningspapper och tunna snören. På två av paketen förband snöret en liten leksak, en bokstav som tycktes hämtad ur en leklåda. Den första morgonens bokstäver var ”L” och ”A”. Hon kunde inte avgöra om detta var ett budskap eller om det var en slump, nonsens eller en lek av någon som bara ville dekorera hennes korg. Men det kändes som att hon påbörjade ett samtal med en yttre eller kanske en inre röst. Hennes nyfikenhet vaknade långsamt ur dess slummer. Hon ställde bokstäverna på fönsterbrädan. Hon tyckte om dem.

    En dag förflöt i stillhet. Hon hade vant sig vid sitt nya passiva tillstånd, vid att depressionen avkrävde henne all vaken tid för att älta och för att bibehålla smärta. I allmänhet ledde varje rumslig förflyttning; från sängen till stolen, från fönstret till badrummet och så vidare, till omtag av samma tankar och samma tillstånd, om och om igen.

    Den andra dagens morgon förde med sig en ny korg med omsorgsfullt packade paket. På ett av dem låg en nyplockad ljuvligt doftande vit ros och på två av dem bokstäverna ”L” och ”T”. Hon ställde de nya bokstäverna i fönstret och satte rosen i tandborstmuggen med lite vatten. Hon flyttade om bokstäverna och ordet ”ALLT” bildades. Den dagen skingrades hennes vanliga tankar då och då av att hon tänkte på ordet ”ALLT”. Det var stort och mäktigt, det var större än hon själv och det påverkade henne på ett oförklarligt sätt. Hon var nyfiken på om det var ett medvetet budskap riktat till henne eller bara en slump. Men hon njöt också av att inte veta. Korta stunder den andra dagen kände hon att kroppen reagerade på ordet. Det väckte en spänning, ett pirrande och en längtan. Rosdoften var ljuvlig och den berusade henne.

    Dagarna förflöt i stillhet men de inre samtal som bokstäverna bidrog med försatte henne allt oftare i ett tillstånd av lätthet och befrielse. Hon kunde inte låta bli att undra vad orden betydde och vad nästa bokstav skulle ge för någon ny mening. De tankar som bokstäverna gav henne var oväntade och de förändrade henne. Efter en tid hade hon fått fler bokstavspar och hade satt ihop orden ”ALLT”, ”ÄR”, ”BRA”. Hon funderade länge på om orden helst skulle kombineras som ”är allt bra” eller som ”allt är bra”. Som en fråga eller ett svar? Fanns det en anonym frågeställare som månade om henne, som oroade sig över hur hon har det? Påståendet, besvärjelsen, bekräftelsen om att ”allt är bra” hade i sig en oerhörd kraft att lugna och att ge henne andrum. Hon valde att ställa upp bokstäverna i den ordningen på fönsterbrädan. Hon kände en lätt eufori över dem.

    Den sista morgonen i rummet kom det inga bokstäver i korgen. Hon hörde istället ett svagt flaxande i den. I ett uppochnedvänt glas rörde sig något. Hon lyfte på glaset och där, i botten av korgen, vecklade den vackraste och mest hänförande fjäril ut sina stora koboltblå vingar. Den slog ett långsamt slag med vingarna, som om den blinkade till henne, satte sig på doftande rosen en liten stund och fick så småningom tillräcklig bärkraft för att majestätiskt flyga ut genom den öppna dörren. Hon vecklade då ut sina egna stora vingar och flög, tillsammans med all sin nyfunna eufori, ut samma väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s