Please be kind

Vi måste prata om ångestattackerna. Blixtarna som helt plötsligt kommer från en klarblå himmel och sedan för med sig en tsunami av skräckblandad skam som slungar en åt sidan några sekunder. De som får en att instinktivt ruska axlarna och vilja rätta till innanmätet innan en kan fortsätta framåt.

Den som inte har skrivit en text och låtit någon annan läsa den kanske inte drabbas av dem och kan heller aldrig fatta hur jävla läskigt det är att ge ut en bok. Är du dessutom en person som bryr dig oerhört mycket om vad andra tycker och är livrädd för att någon ska bli arg eller sårad är det närmast obamhärtigt jobbigt emellanåt.

Jag har delat in impulserna som framkallar ångestattackerna i olika faser.

Den första fasen: Är jag med i boken?

När jag skrev Stockholm psycho fick jag tipset vad gällde miljöskildringarna att ”skriva där du står.” Det är ett lysande tips för den som inte vill göra research på omgivningarna. Det är ett helt värdelöst tips för den som tycker det är besvärligt när alla en känner också känner igen platserna och därför ännu mer tror att boken handlar om dem. Jag förstod detta alldeles för sent.

Direkt efter släppet var den vanligaste frågan jag fick: ”Är jag med i boken? Vem av dem är jag?” Sen började en gissningslek om vem i vår gemensamma bekantskapskrets som var omnämnd. Ibland utbrast någon: ”Men jag tycker inte han är sådan!” Och jag tänkte för mig själv att det kan ha sin grund i att jag inte ens sett just den personen när jag skrev.

Jag rör mig i många olika cirklar men mönstret upprepade sig i varenda. Någon blev också förbannad och skrev elaka sms till mig.

Ångesten det framkallade kändes som slag med en hammare rakt in i magen och splittrade ryggraden. Nu märkligt nog gjord av porslin.

När jag reste mig försökte jag förklara fenomenet med att de flesta människor dels är självupptagna och utgår ifrån att allt handlar om dem, dels inte förstår hur fantasi fungerar.

Den andra fasen: Är du Karin?

När första skamsköljningsfasen var över kom nästa. Frågorna från personer som jag inte kände så väl och som undrade om jag möjligtvis VAR huvudkaraktären i min bok.

Med uppspärrade ögon satt jag vid mitt skrivbord och räknade på hur många i kontorskorridoren som antagligen trodde att jag missbrukade tabletter, att jag styckat någon eller att jag bara led av allmän omoral. Jag funderade på om jag skulle börja förekomma människor och helt random vid kaffeautomaten på jobbet slänga ur mig saker som: ”Alltså jag skulle aldrig blanda sömnmedel i någons mat.” Men det är svårt att hitta en naturlig brygga till den konversationen.

Igen kom jag fram till att den som aldrig testat att skriva inte heller förstår mekanismerna för ”hittepå.” Hela poängen med att författa handlar för min del också om att få gå in i en egen värld där jag bestämmer vad som ska hända och dikterar villkoren. Det är liksom tjusningen. Karaktärerna får uppföra sig precis hur som helst och jag gillar fortfarande att leka.

Den tredje fasen: Jag är proffstyckare och därför får du min åsikt

Den här fasen är hemsk – proffstyckarfasen. Helt plötsligt har alla en åsikt de gärna uttrycker när de får nys om vad jag skriver. ”Fy, deckare. Det gillar jag verkligen inte. Kliché!” Eller ”Krim, då blir det inte precis något nobelpris.” Eller varför inte favoriten: ”Ljudbok kan jag absolut inte lyssna på, jag kan läsa.”

Varför säger folk så? Det skulle vara som om jag mötte exempelvis snickaren med orden ”Fy, måttstockar och sågar, verkligen inte min grej. Det blir inga akademiska poäng.”

Proffstyckarna börjar också gärna jämföra eller relatera det som de tror att jag skriver till något de har en erfarenhet av typ: ”Läckberg gör usla personporträtt” eller ”Kepler är för mycket. Första boken var bra men sen blev det för snaskigt!” Handfallen står jag kvar och tänker: Jaha, vad vill du att jag ska göra med informationen? Lite som om jag skulle ringa till försäkringskassan och börja klaga på min frisör eller upplysa slaktaren om att jag är allergisk mot skaldjur.

Det värsta är att jag inte har lärt mig ett skit efter första boken. Och nu när arbetet med mitt kommande manus är i full gång får jag ångestattackerna hela tiden. Alla faser samspelar. Det är som att gå på Gröna Lund och mixa ”Insane” med ”Spökhuset.” Ångesten har börjat uppenbara sig i drömmarna också. Jag vaknar med känslan att jag går till jobbet naken, kör bil berusad eller att högstadieversionen av mig reser sig upp i aulan och sjunger solo. (Jag är i princip helt tondöv – gör ”fyra bugg” sämre än Carl Bildt. Ett hopplöst fall som blev tilldelad ”claves” på musiklektionerna). Och jag tänker: Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag återigen valde en miljö som ligger nära? Ytterligare en kvinnlig huvudroll? Och ett kriminaldrama som grädde på moset, hur tänkte jag? Ber jag om det? Historien kommer upprepa sig. Riksgaranti. Därför säger jag detta nu. En gång för alla.

Please be kind.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Besvärjelser och beskydd, Bok två, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Författarliv, Kriminaldrama, ljudbok, Skrivprocessen, Stockholm psycho, stress och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Please be kind

  1. Camilla Linde skriver:

    Och här är det inte en enda jävel som undrar om det är JAG som har ett robotben eller egentligen är en cyborg.
    Orättvist 😦

    • bagstam skriver:

      Va? Har du inte ett robotben? 🙂

      • Camilla Linde skriver:

        Minsann har jag inte det 😀
        Men det är intressant. Jag tror att det har väldigt mycket med genre att göra. När jag säger att jag skriver skräck vill folk alltid veta varför jag gillar det, typ om jag är störd på något vis. Säger jag att jag skriver science fiction får jag inte alls samma frågor.

        • bagstam skriver:

          Det är jätteintressant tycker jag, att det finns så mycket fördomar kring olika genrer. Blir ju direkt nyfiken på att veta vilka frågor man får om man skriver sci-FI.

          Och igen undrar man, har folk glömt hur fantasi fungerar eller hur man gör när man leker? Det är urmärkligt

        • Camilla Linde skriver:

          Det borde ju finnas så många intressanta saker att fråga! Men mest får folk något tomt i blicken och börjar typ prata om något annat 🙂

          Det tråkiga svaret är väl att ja – många har helt glömt bort det. Och tror att alla andra har också.
          (men de kanske inte heller förvandlas till Batman efter förskolan)
          (okej, nu ljög jag. Jag får aldrig vara Batman)

  2. TJ skriver:

    Den andra fasen tycker jag det är lite spännande att leka med. Nästan allt jag skriver ä i jag-form, och det har hänt både att jag undvikit att ge berättaren ett namn eller till och med lånat ut mitt eget namn. Jag tycker att det någonstans uppstår ett intressant spänningsfält när läsaren inte kan vara säker på vad som är påhitt (98%) och vad som inte är det.

    • bagstam skriver:

      Absolut! Lite spännande är det allt. Och en möjlighet att låta folk tro att man vågar sådant man egentligen inte alls klarar. Typ Tarantino, som en gång sa att han vill bli regissör för att få spela coola roller själv 🙂 Hade jag fattat det från början hade jag inte gjort huvudperspektivet till en ”jag-svag” tablettmissbrukare….Otur

  3. Hannibal skriver:

    Jag tror dessutom att folk vill hitta sig själva i en bok. Man hör ju lite allmänt att författare använder sig av personer (och allt annat) i sin omgivning när de skriver, och många kanske önskar att de – lätt kamouflerade – faktiskt blev inskrivna i en roman. Det skulle ju skänka lite kuriosa och glamour åt vardagen om man plötsligt och ovetande var en ”karaktär”. Att de verkligen blir sura tror jag inte mycket på, men du vet: först kränkt vinner!

    Att förekomma de nyfikna med slumpmässiga och/eller opåkallade utspel kan nog stämpla dig som husets tokdåre, men det kan ju vara ett intressant tillstånd det också.

    • bagstam skriver:

      Ja men du har nog rätt. De flesta kanske någonstans ändå vill känna sig sedda. Om man först blir kränkt och gör en grej av det och sen omnämnd och kan göra en grej av det borde det vara det optimala resultatet. I slutändan kanske de ändå är nöjda 🙂

      Ibland tänker jag att hur man än gör sticker man ut som ”författaren” på kontoret….Egentligen har alla hemliga intressen som är minst lika spännande men de flestas syns bara inte… 🙂

  4. SÅ himla bra skrivet!”Ja, jag skulle då aldrig kunna tänka mig skriva en bok (dikt/måla en tavla), det finns redan så många och jag minsann är såå självkritisk”…känns det igen? Var finns fantasi och lekfullhet? Har vi redan gjort allt, sett och läst allt? Varför så avundsjuka, missunsamma mot dem som vågar dela med sig? Hejja dem som styck/giftmördar i fantasin, hejja er som vågar visa sårbarhet och känslor och därmed blir nersablade. Låtom oss vara snälla!

  5. Anna skriver:

    Hög igenkänningsfaktor! Jag åkte Wildfire i förra veckan och typ så känns det mellan varven.

    • bagstam skriver:

      Ja hu, oerhört läskigt mellan varven. Men, skönt att inte vara ensam om att vara livrädd ibland 🙂

  6. Marica Källner skriver:

    Anna! Så himla bra inlägg. Jag känner igen mig i alla tre faser. Människor har hört av sig till mig och varit sura för att de tror att de är med i min bok, eller sura för att de inte är med i boken. Många tror att jag är kvinnan i en av novellerna – och jag blir helt ställd och vill skrika: ”JAG HAR ALDRIG FÖRSÖKT SÄLJA SEX PÅ NÄSSJÖS TÅGSTATION!!!!!” Och såklart den sista fasen: ”Noveller? Nej det går inte för ingen läser noveller.”

    Tusen tack för att du delade med dig av dina tankar!

    • bagstam skriver:

      Åh tack Marica! Vad glad jag blir. Kunde inte låta bli att skratta till också när jag läste om Nässjö tågstation. Ibland tänker jag att de som håller på så borde testa att skriva något själv. För att förstå liksom. Och hu så hemskt det är när någon hör av sig och är sur. Jag försöker tänka att det alltid handlar om dem. Man hade lika gärna kunnat skriva en godnattsaga och det hade provocerat. Man får helt enkelt försöka tänka att det är okej att inte ta ansvar för deras känslor. Men, lättare sagt än gjort. Jag tycker det är superobehagligt när det händer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s