En ny kompis?

Halv sju ringde väckarklockan. Jag gav mig själv en timmes sovmorgon men låg ändå kvar i sängen. Promenaden till bussen tog dubbelt så lång tid och för första gången någonsin önskade jag att kaffekön i Gallerian hade varit segare. Varför har folk inte kontanter att betala jättesakta med när man önskar det? Var är alla krånglare som gör komplicerade specialbeställningar eller vägrar att bestämma sig? Utanför kontoret grävde jag i handväskan efter passerkortet tills någon kom fram och öppnade.

Det fanns inte längre någon återvändo. Mitt vanliga arbete hade börjat.

Missförstå mig rätt, jag har ett bra jobb och är lyckligt lottad, jag har bara glömt bort hur man gör när man är vuxen.

Som Albert Lindemalm uttryckte det i söndagens gästblogg handlar skrivandet om att äntligen få leka. På sitt eget sätt. Men så långt jag kan minnas har jag suttit i ett väntrum och uthärdat. Gjort det andra vill att jag ska göra eller vad som förväntas av mig. Det fungerar inte längre.

Efter ett intensivt skrivår med Crimetime som Grand finale har jag insett följande. Jag kan aldrig mer vara utan fantasivärlden.

Stockholm psycho var som en inkörsport. Marijuanacigaretten som ANT-undervisarna varnade oss för. ”Ett bloss och sen är det bara en tidsfråga innan ni hamnar på en av de offentliga toaletterna vid Plattan med en knarkspruta rakt ner i benet”, förmanade de.  Det var åttiotal och eftersmaken av Stefan Jarls Ett anständigt liv var fortfarande aktuell. Under högstadiet fnös jag åt resonemanget och tyckte att de överdrev. Nu vet jag att de hade rätt. Vad de däremot aldrig berättade var emellertid att knark kan ha olika skepnader.

I höst ska jag redigera mitt råmanus och gå igenom allt vad en bokprocess innebär (jag tror att jag redan nu kan utlova en hel drös blogginlägg om det) men vad händer sedan? Tanken på att det är slut gör mig redan nu nästan illamående av abstinens. Jag måste veta att det finns något mer. Ett nytt projekt. Sommaren har sått frön till nya manus men jag är rädd att kicken inte kommer räcka. Och jag behöver något tyngre, något galnare eller metadon.

Håglöst stirrade jag på skärmen framför mig medan semestermejlen flashade förbi. Utan en livlina kan jag inte koncentrera mig. Jag behöver något som fyller samma funktion som sömntabletterna i översta lådan vid min säng. Bara vetskapen om att de finns där, att jag kan sova när jag måste, gör att jag somnar.

Strategin för att överleva är som alla vet att sprida riskerna och begränsa skadorna. Av tio skott på mål går ett in. Precis när jag formulerat den tanken för mig själv blinkade det till i högra hörnet av skärmen, en liten bild blev synlig och något slog mig. Jag har hela tiden tänkt smalt. Fingrarna fick fart och började dansa över tangentbordet.

”Hej, håller ni utbildningar i TV-manus? Jag är intresserad…” En sekund senare fladdrade brevet iväg.

Varför hålla sig till en drog när man kan blandmissbruka?

Framtiden får utvisa vad som händer men jag är rätt säker på att TV-manus kommer erbjuda en underbar lekkamrat.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, ljudboksserie, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En ny kompis?

  1. Ponören skriver:

    ”Strategin för att överleva är som alla vet att sprida riskerna och begränsa skadorna. Av tio skott på mål går ett in.”

    Detta fick mig att tänka på det Neil Gaiman sade i sitt (typ halvkända?) tal under en skolavslutning. Han sade något i stil med att formerna för att skapa ”konst” nu för tiden (2012) är i flux, i bemärkelsen att kanalerna för att nå ut och livnära sig som konstnär/skapare/författare ständigt förändras. Och att det är mycket svårt att säga hur marknaden kommer att se ut bara något år fram i tiden.

    Än mer anledning att våga prova nya saker och se till att man alltid har roligt 🙂

    /Ponören

    • bagstam skriver:

      Tack för kloka ord! Tror det stämmer. Och det är ju oerhört roligt att det finns så många olika kanaler. Har också noterat en trend just nu att fiktiva karaktärer kan ha flera dimensioner, typ karaktärer i böcker har instagramkonton, finns i sociala medier eller varför inte, som mina, egna ”chatt stories” där man kan följa dem sms:a.

      Alltid göra det man tycker är roligt tror jag är det viktiga! Man lever ju bara en gång!

  2. Hannibal skriver:

    Fy fan vad allt är tråkigt! Ungefär. Jag vet, jag håller med. Jag har fördrivit tristessen under arbetsdagarna i många år nu genom små anteckningar, utkast, dialogsnuttar och fyndiga (?) ordlekar. Hjärnan kräver det! Jag är ett 41-årigt barn som varken vill eller kan sluta leka. Låt gå för att leksakerna blivit vuxna: böcker, filmer, rödvin, whisky, datorspel, elgitarren, ordbehandlaren, bloggarna, etc, mm. Och fantasin! Att hitta på och leka med tanken är syre för min mentala hälsa, som inte står ut med monotoni. (Och ja, jag har provat att byta jobb också.)

    Ge dig hän! Roa dig! Ett gott skratt förlänger både käften och livet!

    • bagstam skriver:

      Exakt så! Jag är också ett barn i 40-årsåldern. Den mentala hälsan ballar ur om det inte finns utrymme för lek helt enkelt. Jag tänker roa mig allt jag kan. Man lever ju bara en gång 🙂

  3. kuggekugge skriver:

    Men jäklar vad spännande! Heja du!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s