I skolbänken blev jag sträng

 

Bild Marica Kallner2017Tjo!

Det är augusti och sommaren är snart slut. Snart går jag tillbaka till skolbänken. Det blir min sista kurs på Författarskolan – om de inte startar upp ännu en fördjupningskurs och jag kan fortsätta att bita mig fast vid Lunds universitet som en fästing. Det här läsåret kommer jag att ägna mig åt konstnärlig forskning och jag är galet peppad inför terminsstart. Sommaren är lång och jag blir rastlös.

I våras skrev jag ett inlägg om skrivutbildningar och frågan om det går att lära sig att skriva. Jag tänker att jag missade något viktigt i det inlägget: Hur påverkar utbildningar det egna skrivandet?

Jag vill nu resonera kring det och det kommer att handla om mina egna erfarenheter. Har du tankar eller erfarenheter av skrivutbildningar vore det kul om du delade med dig i en kommentar.

2012 påbörjade jag min första skrivutbildning och jag har pluggat både på folkhögskola och universitet. Jag har suttit i många responssamtal och många handledningssamtal och lyssnat på en massa föreläsningar och gjort en massa skrivuppgifter och ett par examensarbeten. Jag har undersökt mitt skrivande. Analyserat mina texter. Blivit medveten om mitt textuttryck. Jag vet att jag gillar kolon och verb och polysyndeser och asyndeser. Jag hittar skavsåren i texterna. Hittar det som inte fungerar. Jag vågar ta hjälp att hitta skavsåren, vågar lyssna på andras tankar om mina texter. Jag blev också sträng och strikt. Det blev svårt för mig att våga tänja på mitt uttryck. Jag hade kul när jag skrev och när jag analyserade texterna, samtidigt blev det påfrestande.

Under Författarskolan skrev jag ett examensarbete, en novellsamling om relationer, våld, sex, kärlek, familj och om att vara ung. Jag jobbade hårt med samlingen, men när allt var färdigt och inlämnat kände jag att jag kunde göra mer med novellerna. Jag är jätteglad och stolt över examensarbetet. Det blev skitbra! Men efter Författarskolan har jag skrivit igenom allt igen och igen. Slappnat av. Tagit det lugnare. Samlingen har blivit bättre, men den är inte utgiven än.

Det som får plats skrev jag utanför utbildningen – med undantag av novellerna Bullerbyn finns inte och Lövet. Jag hade roligare när jag skrev Det som får plats än när jag skrev examensarbetet. I stort är skrivandet roligare utanför skolan. Jag är inte lika strikt. Men jag är galen i skrivutbildningar. Galen i respons, textanalys, berättarteknik, text, sammanhanget. Varför blev jag så sträng i skolan?

Jag kan inte säga att jag kände mig mer eller mindre fri på högskola eller folkhögskola. På alla utbildningar upplever jag att jag har varit fri att skapa och utforska text. Det är bara vissa lärare som utsett sig själva till auktoriteter och talat om för mig hur jag ska göra rätt men framför allt vad jag gör för fel. I helhet har jag inte känt någon press att skriva på ett visst sätt. Jag har inte upplevt att jag blivit ”stöpt efter samma form” som är en vanlig kritik mot konstnärliga utbildningar. Strängheten kommer från någonting annat.

Kanske för att jag har en tendens att vara sträng mot mig själv. Kanske för att jag har haft många lärare och många kurskamrater som läst och kommenterat texterna. I myllret av röster har det ibland varit svårt att inte tappa bort mig själv. Då har det varit lättare för mig att envist hålla mig kvar vid mitt uttryck och inte ta ut några svängar. Kanske beror det på medvetenheten jag nämnde tidigare. I allt analyserande av texterna blev jag galet medveten om alla verb och alla stilfigurer och alla brister och alla fina egenheter. Kanske gjorde medvetenheten mig sträng. Kanske beror det på ord som examensarbete och inlämning och responssamtal – de ger prestationsångest. Antagligen beror det på allt detta.

Nu är jag inte lika sträng. Jag blir det ibland men inte på samma sätt. Jag kan luta mig mot mitt uttryck och det jag lärt mig om mitt skrivande, men jag vågar tänja på det. Vågar testa något annat.

p.s Läs gärna mitt tidigare inlägg om skrivutbildningar. Klicka här d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Det som får plats, Marica Källner, Skrivprocessen, Skrivutbildningar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till I skolbänken blev jag sträng

  1. Ethel skriver:

    Ja, en del säger att risken är, om man går på skrivutbildningar, att man tappar sitt eget unika uttryck. Fast jag tror att de som påstår det har fel. Grunderna för att skriva skönlitterärt måste nog vi alla skaffa oss. Sen är det ju inget som säger att man inte sen kan frångå ”reglerna” om man vet vad man gör.

    Jag har inte gått någon egentlig skrivutbildning. Har deltagit i privata distanskurser om allt från att skriva synopsis, dramaturgi, intrigskapande, perspektiv till redigering av manus. Sen hade jag under en ganska lång tid skrivcoach och jag har anlitat flera lektörer. Har genom det lärt mig att ta kritik och inte ta åt mig personligen. Jag märkte ju att berättelsen förbättrades väsentligt. Förvånad blev jag när jag skulle få noveller (två har jag där) publicerade på HOI förlag. Jag tyckte inte att det fanns mycket att förbättra eller ändra i en novell på ca tretton sidor. Men det fanns det verkligen! Båda förädlades väsentligt och blev till slut riktigt bra. Tyckte jag iaf.

    • Marica Källner skriver:

      Nej jag upplever inte att mitt eget uttryck togs ifrån mig. Jag blev för hård mot mig själv att inte gå ifrån det eller tänja på det alls. Så jag upplever snarare det motsatta 🙂

      Jag tror verkligen på utbildning och att lära sig hantverket. Det går att lära sig på flera sätt. Att ta in lektörläsare är också ett bra sätt, eller att gå kortare kurser.

      Det är förvånande vad mycket det kan finnas att jobba med även i kortare texter.

      Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s