”Tack så jättemycket för att jag var här”

Skärmavbild 2017-08-11 kl. 00.35.11Svårt att somna. Hjärnan vill inte riktigt gå ner i viloläge utan sysselsätter sig med att spela upp olika scenarier; ”Om hon säger så, vad svarar jag då? Ska jag försöka få med det där om förlåta pojken inom mig? Tänk på att inte säga liksom hela tiden!”. Plötsligt väcks jag av alarmet så jag måste ha somnat till slut. Smyger upp och tvingar i mig en kopp te och en macka. Man får visst frukost där men jag kommer säkert vara för nervös för att äta. Du står ju på scenen och pratar varje dag! Du behöver väl inte vara nervös! Men det här är något annat. Då har jag manus, nu ska jag prata som mig själv. Om mig själv. Och om boken. Kan jag inte bara läsa ur den? Allt jag vill ha sagt står ju i den. Den kan väl tala för sig själv? Men jag fattar ju att om folk blir intresserade av författaren så är chansen större att de köper boken. No pressure!

Jag hoppar in i taxin och vi åker genom ett tomt morgon-Stockholm medan tankarna snurrar. Tänk om jag får en blackout? Men jag har faktiskt fått lite mediaträning av min man som gjort det här några gånger. Vi gick en promenad i bergen på kanarieön där vi tillbringat större delen av sommaren. ”Okej, nu är jag en programledare i någon av morgonsofforna”, sa han och tryckte upp en osynlig mikrofon i mitt fejs. ”God morgon och varmt välkommen, Johan Ehn! Du har ju skrivit en liten bok om att vara förvirrad och homosexuell på 80-talet – hur känns det?” Han använder rösten som tillhör ”Fagerstatanten”. Hon är en karaktär som dyker upp då och då i vårt liv. Till exempel är det är oftast hon som hjälper till om jag ber honom läsa repliker mot mig när jag övar in en ny roll. Hon är väldigt irriterande men jag är så tacksam att hon intervjuade mig för några veckor sedan.

Jag kliver ur taxin och går in genom dörrarna på TV4-huset och fram till kvinnan i receptionen. ”Är det möjligen Johan?” säger hon och ler. ”Ja, precis. Jag ska till Gomorronnyheterna”, säger jag. ”Nja … det tror jag inte, va? Det blev nog nån blandning där, tror jag. Du ska till Nyhetsmorgon, eller hur? Sitt ner en stund så kommer någon och hämtar dig alldeles strax.” Fan också! Det låter ju helt oseriöst att inte veta vad programmet man ska vara med i heter! Sen blir det smink, mikrofonplacering i skjortkragen och guidning till ”green room” där frukost står serverad. Men mycket riktigt. Jag är alldeles för stirrig för att få i mig nåt, även om både smoothies och croissanter ser rätt gott ut. Lars ”Babsan” Wilhelmsson är inne före mig och pratar om Pride. På en stor teveskärm ser jag hur han och programledaren Jenny Alversjö sitter och pratar helt avslappnat, han visar bilder från årets tåg, ser inte det minsta nervös ut och de låter mest som två vänner som sitter och snackar. Jag inser att jag är alldeles torr i munnen och reser mig för att ta ett glas juice. Eller var det så att apelsinjuice sätter sig på stämbanden? hinner jag tänka innan studiomannen kommer fram och ber mig följa med. Från och med nu rullar det bara på. Ett väldigt väloljat maskineri måste jag säga. Vi kommer in i studion bakifrån och Jenny kommer mot mig och tar i hand. Först är jag lite förvirrad men så förstår jag att vi inte är i sändning ännu. ”Vad kul att du är här! Flera på redaktionen har redan läst din bok och gillar den verkligen.” Hon lägger handen mot örat. ”Ja?” Hon får  information i sin öronsnäcka. ”Då kör jag en liten påa nu så kan du sätta dig i soffan och sen går vi igång”, säger hon och vänder sig mot en kamera. ”Då ska vi strax träffa Johan Ehn som skrivit boken Down under …” Jag sätter mig på plats och så är det igång. Jenny frågar saker och jag svarar. Nu är jag är fruktansvärt torr i munnen och kommer ihåg ett trick som brukar funka när jag är nervös: andas och fokusera på på den andre – inte fastna i att analysera dig själv. ”Din självmedvetenhet är ju fantastisk och briljant, Johan. Jag är jätteglad att den här boken finns. Tror många kan känna igen sig i den här historien …” säger Jenny, och jag hinner tänka att det här går ju riktigt bra. ”Varmt tack för att du kom till Nyhetsmorgon!” ”Tack så jättemycket för att jag var här”, säger jag och ser hur Jenny ler. Jäklar! Så nära …

Här är hela klippet från Nyhetsmorgon. 

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, Down under, Författarframträdanden, Hbtq, Johan Ehn, Nyhetsmorgon. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Tack så jättemycket för att jag var här”

  1. Eva skriver:

    Vad intressant att få läsa om hur du upplevde intervjun och hur du kände det timmarna före. Jag såg inslaget och tänkte att du lät så proffsig för att vara debutant. Meningen: ”Tack så jättemycket för att jag var här” är helt suverän. Du tackar dig själv, hur bra som helst.

    • johan ehn skriver:

      Hej Eva!
      Kul att du gillar texten och skönt att nerverna inte lyste igenom alltför mycket då … Kollade på inslaget själv nu och jag börjar faktiskt gilla den där slutklämmen, mer och mer! 🙂 Johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s