Skrivövning: Din favoritårstid

roman-kraft-84955

Photo by Roman Kraft on Unsplash

Lördagens skrivövning går ut på att gestalta din favoritårstid genom att använda dig av alla sinnen, förutom synen.

Vi uppskattar verkligen att få läsa era texter så fortsätt att dela med er antingen i en kommentar under detta inlägg, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!

Ps. Ni glömmer väl inte bort att vara med i vår tävling? Inlägget hittar ni här —-> Vinn debutanternas böcker

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Skrivövningar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Skrivövning: Din favoritårstid

  1. Elisabeth Fagerstedt skriver:

    13 augusti 2017

    Skrivövning
    gestalta din favoritårstid genom att använda dig av alla sinnen, förutom synen.

    Grottans glatta och fuktiga väggar utgjorde den yttersta konturen för hennes kropp. Hon stötte emot en stenvägg så snart hon rört sig så långt som var möjligt och hudens skrapsår ömmade om hon åter stötte i dem. Under de fyra månader som hon levt, eller överlevt, därinne var det skrovliga rummets begränsningar hennes orientering och trygghet. Hon hade inget minne av hur hon kom dit. Men hon anade att hon en gång varit seende, hon hade synminnen. I grottans öppning, den plats där hon oftast brukade tappa riktningen, kunde hon få starka upplevelser av ljusfenomen som rörde sig i cirklar i huvudet och som gjorde henne yr. Hon anade att det betydde att hon stod där vid en tid på dygnet då solen stod högt på himlen. Under den senaste tiden hade det hänt mer sällan och den avtagande yrseln var en av flera signaler om att sommaren gick över i höst.

    Avsaknaden av synen fick henne först att känna sig förkortad. Den kroppsliga räckvidden minskade avsevärt, hon förmådde inte känna den fysiska förlängning i landskapet som seende gör helt naturligt. Även andningen begränsades. I början red hon på panikångestens vågtoppar och rädslan fick henne att hyperventilera dygnet runt. Med tiden kände hon en tilltagande tacksamhet över att grottans kvävande fukt och eftersläpande sommarvärme inte lät hennes kropp dra täta andetag. Rummet blev även en lugnande förlängning av hennes lungor. Den sista tiden hade den varma och klibbiga luften mer och mer övergått i en svalare och mer syrerik atmosfär. Det blev lättare att andas fritt och behagligt. Nu njöt hon av varje andetag.

    I takt med att klimatet förändrades och att hennes andning fungerade bättre kom också rösten fram. Hennes struphuvud hade hittills inte rört sig någon gång. Men nu började hon avge enkla och stötande ljud som kom tillbaka till henne i form av små ekon från klippväggens ojämnheter. Den hesa och otränade stämman lät skrämmande i hennes öron men ekot var som ett repellerande väsen som var hänförande vackert. Snart blev hennes ljud mer som sång och repellen, som hon uppfattade som sin nya vän, svarade alltid med vackrare och klarare toner än hennes egna. Grottan blev svalare och fick en klarare klang. Ljuden, sången och ekot, förflyttade sig längs grottans små skrevor och håligheter. Tonerna fördjupades i gropar och blev ljusare vid utbuktningar. Snart hade vibrationer och återklanger i rummet skapat ett ljudlandskap som lärde henne ännu mer om platsen där hon befann sig. Hon kände nu dess minsta skrymslen som en del av hennes egen kropp.

    Någonstans ruttnade övermogna äpplen. Hon hade känt doften sedan hon kom till medvetande. Doften var sockersöt och berusande. Det var försommar när hon kom så troligen var det övervintrade äpplen från tidigare år. Trots att hon ständigt var hungrig hade hon ännu inte hittat platsen där äpplena fanns. Kanske hade någon samlat dem i en hög i närheten av grottan eller möjligtvis hängde de kvar i ett otillgängligt träd utanför. Hennes mod hade ännu inte räckt till för att undersöka miljön utanför.

    Den här dagen hade hon vaknat av ljudet av kråkor. Hon blev snabbt klar i huvudet och kände ett sting av nyformulerad skräck. Kråkor? De hade inte varit där tidigare. Var det frukterna som lockat dem? Skulle fåglarna, som hittills inte intresserat sig för äpplena i närheten av hennes bo, hinna först och lämna henne utan? Äppeldoften hade ändrat karaktär och doftade nu som vin. De hade börjat jäsa. Hon insåg att det var dags att ta ytterligare ett steg. Nu var hon tvungen att, trots sin rädsla och sina ovana och trevande sätt att orientera sig, gå ut ur grottan för första gången.

    Sången fick vägleda henne så att hon med sin hörsel uppfattade hinder i vägen. Ljud och dofter ledde henne till slut till en underbar fruktträdgård. Hon kände de lena aprikoserna och de glatta små körsbären mot kinden och äpplenas sensuella former i handen. Allt som hon stoppade i munnen smakade gudomligt. Trädgården fanns i närheten av hennes grotta, hon hade inte förstått hur lyckligt lottad hon var förrän nu. Det var skördetid. Bär och frukter var mogna. Det var höst och hon tyckte nu att räddningen kommit nära. Allt skulle bli bra. Hon behövde bara låta tillvarons nya betingelser få tid att mogna.

    Elisabeth Fagerstedt

  2. bagstam skriver:

    Hej Elisabeth! Vad kul att du följer oss och att du tycker om skrivövningarna. Men framförallt, åh vad kul att ha inspirerat till texten. Tack för att du skickade in den. Vilken härligt målande beskrivning av grottan och frukterna!/Anna

  3. Göran skriver:

    Särskrivning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s