Gästbloggare den här veckan: Peter Barlach

Första person presens

Lind & Co.Peter Barlach.
Foto: Mia Carlsson

Foto: Maria Carlsson

Jag skriver nu på min åttonde roman, men jag minns som igår när jag för tolv år sedan fick ett erbjudande att provskriva till min första.
Jag hade tidigare endast skrivit dramatik, låttexter och filmmanus. Mitt filmmanus som jag då höll på att göra en novellfilm på – en självbiografisk berättelse om en tolvårig pojke som förlorade sin mamma i en bilolycka – skickade jag på vinst och förlust till Bonnier Carlsen, med följdfrågan: ”Tror ni att det här kan bli en ungdomsbok?”

Jag fick svar efter ett par veckor av Pernilla Glaser som var förläggare på BC vid den här tiden. ”Fantastisk och gripande historia. Absolut tror vi att det här kan bli en stark roman, men kan du skriva prosa?”

Jag och Pernilla kom fram till att jag skulle provskriva 20-30 A4-sidor för att se om jag hade det.
Det slog mig att jag aldrig skrivit löpande text i obunden form (förutom några obligatoriska försök för papperskorgen i sena tonåren), men jag ville såklart ge det en chans. Storyn kunde jag ju – min hjärna har sparat allt det dramatiska och traumatiska från tiden före, under och efter att pappa berättade för mig att mamma krockat med bilen och dött på hemväg från Arvika. Jag visste att jag kunde berätta denna historia på ett osentimentalt sätt. Men i vilken form? Ska jag skriva Han eller Jag? Nutid eller Dåtid? Frågor man som dramatiker aldrig behöver ställa sig.
Jag hade nyligen läst Se till mig som liten är, av Bengt Ohlsson. En bok i fyra delar som utspelar sig när huvudpersonen är 8/13/18/30 år gammal. En fantastisk berättelse om hur Martin går från skilsmässobarn till skilsmässoförälder. Den var skriven i jagform presens. Intuitivt, utan att analysera varför kände jag att det var mitt perspektiv.
Jag började skriva och redan efter en mening kände jag att det bar. ”För en gångs skull funkar min backhand.”
Jag skulle vara i den känslige tenniskillen Johns huvud hela tiden. Jag skulle vara i Johns känslor när hans matta rycktes undan och aldrig lämna hans perspektiv. Aldrig lyfta blicken och gå in i någon annan person. Jag skulle vara honom 100% lojal genom hela hans tonår.

Det blev tre böcker om John och hans tragikomiska ungdom (Inte bara tennis, Dubbelfel & Fifteen Love). När jag var klar ville jag börja skriva om Caroline, som jag kallar mitt alter ego, min förebild och min tittglugg på världen. Alter ego för att hon precis som jag har ett trauma i barndomen; min mamma dog i bilolycka när jag var tolv, hennes lillebror drunknade på hennes trettonårsdag. Förebild för att hon vågar gå sin egen väg; hon sitter i förarsätet av sitt liv, ofta sitter jag i baksätet och gnäller. Tittglugg på världen för att det blir mer spännande och dynamiskt om en kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper.

När jag skulle börja skriva första kapitlet om Caroline försökte jag faktiskt skriva i tredje person. I scenen var det bara Caroline och hennes mamma, men det blev ändå för virrigt för mig. Det blev en enda röra av Hon och Hon och Sin och Hennes och jag förstod knappt själv vem det var som pratade och ännu mindre om vem som berättade. Jag återgick till första person presens och kände mig direkt som hemma. Nu har jag skrivit fyra böcker om Caroline (Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline, Det är jag som är Caroline samt Carolines pris) och det kommer jag att fortsätta med tills hon eller jag dör.
Och jag kommer aldrig att skriva i någonting annat än första person presens. Alla personer runtomkring studsas alltid mot Caroline. Vi hör vad de säger och vi ser vad de gör, men vad de tänker är vi utlämnade åt Caroline att tolka. Bi-karaktärer kanske behöver målas i starkare färger för att synas bredvid en så övertydlig huvudperson, men det tror jag bara är bra. Och jag behöver variera mig i tempo så att det aldrig blir enformigt. Ibland snabbspolar jag en dialog så får Caroline referera vad de pratar om. Om jag hoppar i tiden kan hon på ett subtilt sätt återberätta vad som hänt.
Men annars är det hon och bara hon i nuet. Precis som livet. Om hon blir förälskad i sin advokat kan vi läsare bara – precis som Caroline – försöka tyda hans beteenden om huruvida det är ömsesidigt eller inte.

När jag träffade Bengt Ohlsson i en bar för några år sedan berättade jag att jag inspirerats av honom att skriva i första person presens. Vi filosoferade kring skrivsättet och han sa att det var lite som att vara ”Kaptenen surrad vid ratten.”
En briljant metafor och som jag förstår det är Caroline mitt skepp och jag kaptenen som aldrig kommer att lämna henne vind för våg.

Läs mer om Peter Barlach och hans böcker på Lind & Co hemsida.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s