Rätt och fel?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

I skrivsammanhang sägs det ofta att det inte finns några rätt och fel. Att allt bara handlar om smak. Jag håller inte med.

Jag gillar inte orden rätt och fel. Det är laddade ord. Ord som säger att någon kan bestämma vilket som är rätt sätt att skriva och vilket som är fel. Orden är dömande. Hårda. I det här inlägget använder jag dem ändå. Av praktiska skäl – jag vill inte krångla till det.

Rätt och fel. Jag tänker att allt handlar om texten. Tror inte att det går att kategorisera, inte att göra en lista på saker som är rätt och en lista på saker som är fel. Det är inte generellt utan specifikt för den enskilda texten.

”Felet” blir när någonting går emot textens villkor. När någonting skaver i berättelsen. Jag tror inte att det handlar om smak. Inte om vad vi tycker om. Det handlar om textens sätt att bli berättad och när något bryter mot berättandet.

Jag känner att det är orättvist mot texthantverket att säga att det inte finns några rätt och fel. I andra konstformer kan en säga att det har blivit fel – litteraturen ska vara skyddad. Som om text är något ömtåligt. Såklart kan det vara ömtåligt. Men jag upplever att vi ibland tenderar att dalta med litteraturen.

Jag jobbar också med fotokonst, främst självporträtt. Här upplever jag inte att människor är lika försiktiga. Ofta får jag hjälp att hitta felen i fotografier: ”Bilden är för mörk.” ”Bilden är sned.” ”Blixten är för skarp.”

Men jag får också hårda kommentarer som: ”Den här bilden var hemsk” eller ”Du ser jättekonstig ut” eller ”Det här är töntigt.” Detta är intressant. Att en konstform anses vara mer ömtålig än en annan. I ett självporträtt kan jag känna mig oerhört sårbar. Jag visar inte bara någonting jag skapat, ett foto, utan också mig själv. Jag är inte lika säker med mitt fotande som med mitt skrivande. Ändå är det text som människor är försiktiga med.

Kanske är det lättare att prata om bildkonst. Det är något konkret. Text är abstrakt. Det bara finns där. Men jag vill inte att text ska vara något ömtåligt. Jag vill att text ska kunna stå på sina egna ben. Självklart är det ömtåligt i skapandet. I skrivandets stund. I processen. Men för att komma vidare i skapandet bör vi kunna fånga upp det som blivit fel. Det är inte farligt när något blir fel. Det är inte farligt när något skaver i texten. Att visa ett fel är inte samma sak som att säga att texten är dålig eller att författaren inte kan skriva. Ett fel är bara ett fel och när vi hittar det kan vi gå vidare med skrivandet.

I Det som får plats resonerar jag mer kring fel. I essän Hon som inte finns diskuterar jag en av mina noveller. De båda texterna blir gemensamt en reflektion kring vad som händer när det blir fel och hur jag hanterar det. De här texterna är de jag är mest stolt över i boken, för jag vågar lyfta den obekväma frågan och jag vågar blotta det som blivit fel i mitt eget skrivande.

p.s Vad tänker du om rätt och fel? d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Det som får plats, Marica Källner, Skrivprocessen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Rätt och fel?

  1. annisvensson skriver:

    Jätteintressant inlägg och spännande jämförelser mellan foto och texter. Det här behöver jag få smälta och fundera över en stund. Ett riktigt bra inlägg får mig alltid att fundera så tack!

  2. Elin Säfström skriver:

    Det bästa som hänt mig i mitt eget författande är att jag förstått hur himla värdefullt det är att få ”felen” i ens text utpekade för sig. Jag var tidigare så rädd för just precis det och tog det så himla personligt, som att det skulle vara fel på mig för att min text inte var perfekt. Nu för tiden skriver jag hej vilt och hoppas att mina redaktörer ska fånga upp mig i sina skyddsnät och att vi tillsammans ska komma fram till någonting som funkar.

    Jag kan verkligen tänka mig att det känns hårt att få kritik på ett självporträtt, men förhoppningsvis är det lika givande som textkritik i längden.

    • Marica Källner skriver:

      Ja det är lätt att vara rädd för det. Det gäller ju att inte blanda ihop sig själv med texten.

      Javisst är det givande att få respons även på fotografier! Tack för din kommentar.

  3. Katarina skriver:

    Bra skrivet och intressanta funderingar. Speciellt intressantmed jämförelsen mellan texter och foton. Håller med om att det är skumt att litteratur inte får kallas fel medan foton går bra. Eller handlar det om personerna bakom? Är författare känsligare mot kritik och deras Egon skörare än fotografers? Kanske är det lättare att se och definiera vad som inte fungerar i en bild, blir ljuset eller exponeringen fel och bilden suddig eller märklig är det svårt att argumentera emot att det blev fel. Men när det kommer till skrivande kan det bero på vem man frågar om det funkar eller inte. Kan bero på mottagarens kunskap och förmåga att bedöma. Kanske därför vissa väljer att endast lyssna till de som hyllar?

    • Marica Källner skriver:

      Tack! Jag tror att det handlar om att bildkonst är just konkret. Men samtidigt tror jag att vi gör text mer abstrakt än det faktiskt är. Om exempelvis en text plötsligt skiftar berättarröst eller på annat sätt bryter mot helhets berättandet är det inte så krångligt att visa ”felet”. Sedan är ju inte ”rätt” och ”fel” så trevliga ord och kan nog lätt kännas som alltför hård kritik.

      Tack för din kommentar!

  4. Ken skriver:

    Författaren av varje text har tolkningsföreträde, men ofta ser vi inte ljuset innan någon visat texten ur ett annat perspektiv.

    Vi är inne på objektivt och subjektivt. Där upplever jag att lekmän har svårt att ta till sig att en bok de gillar kan vara objektivt sett dålig. Svårt för dem att ta till sig att de har dåligt smak. Precis som att många konstnärer har svårt att ta till sig att deras verk kan förbättras med ett enkelt penseldrag.

    • Marica Källner skriver:

      Intressanta tankar, men jag känner inte att jag kan påstå att läsare inte kan erkänna en bok som dålig. Känns som en mycket subjektiv utsaga 🙂 Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s