Skrivövning: något ljust möter mörker

I lördagens skrivövning hyllar vi det oväntade. Låt första raden i en vaggvisa inleda en mörk berättelse.

Vi uppskattar verkligen att få läsa era texter så fortsätt att dela med er antingen i en kommentar under detta inlägg, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Skrivövningar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skrivövning: något ljust möter mörker

  1. Elisabeth Fagerstedt skriver:

    Sov lille Isidor!
    Varför då, varför då?
    Jo, i morr’n ska jag lära dig.
    Vad då, mamma, vad då?
    Jo, simma i havet och klättra i isberg
    och jaga så du blir mätt.
    Simma i havet och klättra i isberg
    och jaga så jag blir mätt.

    När Isidor och hans mamma hade sjungit klart vaggvisan kröp mamman ned bredvid honom i sängen och släckte ljuset. Han kände hennes stora varma kropp mot sin egen och han suckade djupt en gång innan han somnade. Han kände sig varm och trygg.

    I drömmen kunde han flyga. Han sträckte ut sina armar som vingar och ansiktet tog emot det kalla kittlande vinddraget. Håret slickades bakåt. Under honom piskade ett våldsamt och kallt hav upp sina stora skummande vågtoppar. De tycktes sträcka sig upp efter honom som om de försökte slicka honom på buken. En jättevåg drog slutligen ned honom i vattnet och en inre röst påminde honom samtidigt om att han ännu inte lärt sig att simma. Isidors kropp, i dess flygplansposition, stelnade till och seglade hastigt i en roterande rörelse ned mot havets botten. På vägen hann han se fiskar, malar, sjöfåglar, simmande snäckor, ormar och andra djur som han inte kunde identifiera. De tittade alla på honom med sorg i blicken och lät honom sjunka ned i havet utan att komma till hans räddning. Isidor tittade på allt han såg omkring sig med förundran. Han var inte rädd.

    Det dånade i ett isberg i närheten. Ljudet fortplantade sig i vattnet och överröstade allt annat som brusade i havet alldeles nyss. Isberget rämnade och skapade en ny kraftfull våg, en enorm svallvåg, som sköljde ismassor och stora block runt omkring Isidors lilla stela kropp. Den inre rösten, den som påminde honom om att han ännu inte lärt sig att simma, sa nu till honom att fånga ett block med sina armar. I drömmen kramade han om ett stort långsmalt isblock som dansande red på svallvågen i hög fart. Han klamrade sig fast och kände kylan genom märg och ben. Snart skulle isen ha fört honom till ytan igen, det var han säker på, och då skulle han flyga vidare över det upprörda havet till en säkrare plats.

    När Isidor vaknade slogs han av att han kramade en iskall klump som var större än han själv och som låg intill honom i hans säng. Mamman ville inte berätta att hennes kärlkramp varit mycket svårare än vanligt den här kvällen. Hennes svaga ömma hjärta hade inte orkat längre och hon hade somnat in just när Isidor flög iväg i sina drömmar. Vem skulle nu lära honom att simma, klättra i isberg och jaga sin föda?

    Lille Isidor gick upp ur barnkammarsängen och klädde på sig själv så gott han kunde. Han var hungrig och kissnödig. Vid en brant utanför huset sträckte han ut sina armar som flygplansvingar, lutade sig framåt och släppte beslutsamt fotfästet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s