Gästblogg: Helena Dahlgren

Kvinnan på tåget: en redigeringspositiv historia

Foto: Marcus Stenberg

En gång för länge sedan, i ett land som numera bara existerar i gamla solblekta fotoalbum och magasinerade skolpärmar med mögeldoft, trodde jag att jag visste EXAKT vad det innebar att vara författare. Det handlade ju om att hitta på historier, inte sant? Och när man var färdig med att hitta på, när man med sin finaste handstil präntat ner allt man hade om de ödesmättade slotten och korparnas vingslag över den dimmiga heden och hjältinnan som mot alla odds överlevde den onämnbara fasan … ja, då gick man vidare till en ny historia. Så enkelt var det. Visst?

Jag skrev ständigt som barn. Skoluppsatser, dikter, dagböcker, noveller om flickor som träffade sina drömmars häst första dagen på sommarlovet, skoltidningsartiklar om Beverly Hills 90210 och den senaste Michael Jackson-videon. Jag påbörjade faktiskt ett par romaner också: några skamlösa Kittyparafraser om detektiven Mariah, Malibus käckaste invånare, och åtminstone en Maria Lang-pastisch där ett lik hittades i Gudöån av två kanotpaddlande studenter. Orden bara kom, och fortsatte att komma. Inte en enda gång tänkte jag på redigering. Det ordet fanns över huvud taget inte i mitt vokabulär.

Nu, ett par decennier senare, när min debutroman är tryckt och klar, har jag kommit att inse att redigering är min bästa vän i skrivprocessen. Jag tycker på riktigt det är roligare att sitta och peta i texten, flytta kommatecken, tänka på blankrader kontra indrag och ord jag eventuellt använder för ofta (topp 3 enligt min redaktör: 1. Plötsligt, 2. Ensam, 3. Skev), än att hitta på själva historien. Kanske är det den gamla ängsligheten som spökar. När jag väl nått redigeringsfasen vet jag ju att det BLIR en bok. Går det att jämföra med ett förhållande, möjligen? I början är allt nytt och spännande, men också så skört, så skört att man knappt vågar andas av rädslan för att allt ska spricka. Eller att fasaden ska rämna och den imperfekta människan bakom förälskelsen glimta fram. Gud nåde om man råkar släppa väder under sömnen, the horror, the horror! Bättre att ligga vaken och räkna hans ögonfransar istället, som Michael Stipe gör i den där gamla R.E.M.-låten. Senare blir det tryggare, mer hemtamt. Man vågar mer. När man vet att man har en solid grund att stå på är det lättare att förändra det som skulle kunna bli ännu bättre. Åtminstone inbillar jag mig det.

Så ja, jag älskar redigering. Jag älskar att bygga ut, förädla, snygga till. Något som jag däremot inte älskar: kritik, oavsett hur konstruktiv och väl underbyggd den är. Är detta något specifikt för det känsliga författarsläktet, eller är det bara jag som tampas med det absolut värsta av två världar, nämligen ett hejdlöst bekräftelsebehov och en total oförmåga att ta kritik? Såhär några skälvande veckor bort från recensioner (om jag har tur!) känns det inte helt optimalt.

Mitt skrivarliv består av flera vändpunkter, det som Oprah skulle ha kallat lightbulb moments. En sådan vändpunkt utspelade sig ombord på ett snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg en råkall januaridag. Hatar ni omotiverade tempusbyten? Jag med, egentligen. Men det här är motiverat. Ser ni det framför er nu? Kan ni känna tågets krängningar, doften av kallt kaffe och överhettad mobilladdare från stolsgrannen?

Bra. Då blir det presens ett tag här.

”Vi måste stryka referenserna”, säger förläggaren bestämt. Jag testar att använda handsfree för första gången och känner mig som en yuppie där jag sitter på tåget och pratar med min förläggare. Vet folk idag ens vad en yuppie är, förresten? De fanns på den tid då jag fortfarande gillade att prata i telefon (för mer i ämnet telefonskräck, se plats 82 i min bok 100 hemskaste). Fast: telefonskräcken och den råa, hudlösa nervositeten till trots är det rätt coolt, det som händer just nu. Jag sitter på ett tåg och pratar igenom mitt manus – mitt romanmanus! – med min förläggare! Very Carrie Bradshaw goes YA-skräckförfattare, ne c’est pas? Men vad var det hon sa precis?? Stryka referenserna? Jag känner hur jag bleknar och är tacksam över att det inte syns när man pratar i telefon. Lägger det på pluslistan. Fram tills nu har telefonsamtal inte haft en plussida hos mig. Skriker jag också? Det känns som om jag skriker, men ingen i tågvagnen där jag befinner mig vänder sig om så jag antar att det är ett tyst skrik. Eller så är Facebook ovanligt intressant idag, omöjligt att slita sig från till och med när ens tåggranne kastats in i den största skaparkrisen sedan Strindbergs Infernokris. Naturligtvis är det första som dyker upp i skallen en referens, en parafras från Fight Club av Chuck Palahniuk. This is the sound of Helena’s heart breaking. 

Jag säger det inte högt, men jag hinner tänka det: om vi stryker referenserna, vad blir då kvar? Ska vi ge ut en PEKBOK?!

Det blev ingen pekbok. Faktum är att det, om jag får säga det själv, blev en riktigt fin liten sak, åtminstone det bästa jag kunnat skriva just nu. Det finns inga kråkslott eller dimmiga hedar som i min barndoms berättelser, men däremot finns det ett par järtecken i form av fåglar. Fattas bara annat, när Twin Peaks ande vilar tungt över min roman. Och naturligtvis strök vi inte alla referenser, utan vi kom fram till en gyllene medelväg där både jag och förläggaren kände oss nöjda. Ergo: Cable Guy-psykosen och den direkt efterföljande referensen till det där Vänner-avsnittet där Brooke Shields karaktär tror att Joey är läkaren han spelar i General Hospital fick stryka på foten. Ett antal – såhär i efterhand kan jag se det – krampaktigt blinkande ni som fattar, fattar-musikcitat likaså. (Tindersticks gjorde ondast.) Däremot fick Mulder och Scully stanna. Morrissey med, förstås. Och så Oscar Wilde, för det är faktiskt ens förbannade plikt som författare att referera till Oscar Wilde så ofta det bara går. Javisst gör det ont när darlings dödas, men ibland är det ett nödvändigt ont. Gränsen mellan att tjusa nördgänget (alltid mitt gäng, alla dagar i veckan <3) och att alienera en stor presumtiv läsekrets (som ju också vore ett fint gäng att ha, tänker jag) är hårfin, och jag kan inte själv avgöra exakt var den gränsen går. Det är sådant man har förläggare och redaktörer till.

I BTJ-recensionen av Orkidépojken kan man bland annat läsa att det ”kryllar av referenser”. Oh lord, skulle jag ha redigerat mer…?

Jag försöker glömma referenskryllandet – låter inte ”kryllar av referenser” lite som ett skadedjur, ett fall för Anticimex? – och lyssnar på Carole Kings Tapestry. Spår tre. De som fattar, fattar.

Helena Dahlgren är författare till skräckguiden 100 hemskaste som utkom på Modernista i juni förra året. 29 augusti romandebuterar hon med Orkidépojken (Constant reader/Lava förlag).

Mer om Helena Dahlgren helenadahlgren.com

Här hittar du Helenas blogg Dark places

Orkidépojken hittar du här

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Gästblogg: Helena Dahlgren

  1. Marie Metso skriver:

    Känner igen mig angående referenserna 🙂 Fick en positiv refusering på mitt bokmanus i våras (urban fantasy i Malmö) med ett lektörsutlåtande, där en av de saker lektören anmärkte på var att karaktärerna begravdes i referenser. Så nu åker flertalet av dem, en efter en. Och blir verkligen sugen på att läsa din roman 🙂

    • Helena skriver:

      Oh no, hoppas du inte tar bort alla bara! Går att smyga in dem på så nördigt/finkänsligt sätt att förläggare, lektörer och andra typer inte märker dem… *tips* Vad kul med urban fantasy, älskar den genren! Lycka till med manuset och vad kul att du blev lässugen! 🙂

      • Marie Metso skriver:

        Fear not, alla referenser åker inte 🙂 Det rör sig mestadels om krampaktigt blinkande musikcitat och referenser som inte riktigt passar in eller tillför något. Och Oscar Wilde får självklart vara kvar 🙂 Tack, får hålla tummarna för att förläggaren gillar omarbetningen.

  2. Elin Säfström skriver:

    Men jag VET hur känsligt det där kan vara. Som när jag var hos ett annat förlag (innan jag skrivit kontrakt med Lilla Pirat/Gilla böcker) med mitt manus och kvinnan jag pratade med ville stryka allt. Och jag menar ALLT. Hon ville i princip att jag skulle skriva en ny bok. Hårt inspirerad av den jag skrivit, men dock en ny. Mitt hjärta låg någonstans vid fotknölarna och ryckte spasmodiskt. Sedan har ju redigeringsarbetet med ”En väktares bekännelser” och uppföljaren ”Visheten vaknar” varit en liten studie i kill your darlings det med, men det har i alla fall ofelbart resulterat i förbättringar.

    Och vad fantastiskt kul det ska bli att få läsa Orkidépojken. Känns som om man har väntat en evighet.

    • Helena skriver:

      Stryka ALLT? Hu vad hemskt! Redigering är ju utvecklande och bra, men att tvingas skriva en helt ny bok verkar brutalt. Fattar att hjärtat var vid fotknölarna. Ofta vill man ju som författare förmedla något alldeles speciellt med sin bok, och om förlaget vill plocka bort just det är det tufft att fortsätta. Bra att du vågade lita på dig själv och din berättelse!

      Haha, jag vet. Skrev ju klart redan i januari och har väntat sedan dess. Men på slutet har det gått jättefort! 😀

  3. Ping: Hej hej Debutantbloggen! | Dark Places

  4. DDT skriver:

    Jag kommer antagligen missa hälften av referenserna, men oj vad jag ser fram emot att läsa din nya bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s