Ett missförstått monster

IMG_3845

Foto: Jag fotade en affisch på en toalett på Cape Cod i USA.

Jag är väldigt lyckligt lottad som får gå till jobbet och berätta historier. Jag har gjort det i ganska många år nu på teatern, på film, i radio, och nu har jag även fått möjligheten att göra det i bokform. I dag innehöll min arbetsdag ett möte som om allt klaffar kommer att föra ihop en bok med teatern. Inte min bok utan en bok som varit med lite längre en Down under. Det är en berättelse som skrevs ner för snart tvåhundra år sedan – Frankenstein eller Den moderne Prometheus. Mary Shelley var bara nitton år när hon skrev den och 2018 är det 200-årsjubileum för historien om Doktor Frankenstein och hans skapelse.

Jag har varit fascinerad av Frankenstein i många år. Jag minns att jag redan som ganska liten, när jag såg den gamla filmversionen från 1931 med Boris Karloff, satt som klistrad framför teven. Den var rejält läskig och gav mig mardrömmar, i vilka jag låg fastspänd i min säng och fick elchocker. Men jag minns också att jag tyckte synd om varelsen som vetenskapsmannen lyckats sätta ihop av olika döda personer och sedan givit nytt liv. Varelsen ville ju inte vara sådär skrämmande som han verkade vara vid första anblick. Han ville inte vara ett monster.

För några år sedan började jag skriva på en pjäs baserad på Mary Shelleys text och nu ska Teater Barbara sätta upp den. Fokus i min pjäs ligger främst på relationen mellan doktorn och honom de kallar Monstret, som med alla medel försöker få sin skapare att inse att de är bundna till varandra – för alltid. Jag ser den mycket som en en grym och komplicerad kärlekshistoria, där även Victor Frankensteins styvsyster Elisabeth kämpar för att få sin älskade bror att våga ge sig till henne. Upplagt för dramatik.

Viktor Frankenstein har alltid fascinerats av livet och döden. Vad är det som skiljer de två tillstånden åt egentligen? Krävs det en gudomlig kraft för att skapa liv? Är det en rent fysiokemisk process – eller en kombination av båda? När han förlorar sin mamma till lunginflammation kort efter att hans lillebror fötts, bestämmer han sig för att knäcka gåtan. Ingen ska behöva dö i förtid! Sorg och nyfikenhet driver honom till makabra experiment, där målet är att sätta ihop en man av kroppsdelar från kyrkogårdar och bårhus och ge denna varelse nytt liv. Han lyckas, men något går fel och han skräms av resultatet. Doktorn överger sin skapelse, som tvingas att på egen hand försöka förstå sig på sin plats i tillvaron. De som träffar honom ser bara ett monster. Monstret har inget språk. Det ser inte ut som vi. Det är annorlunda. Något annat.

I dag var jag, regissören Daniel di Grado och scenografen Gabriel Stuart och träffade teaterchefen och producenten på en teater i centrala Stockholm där vi hoppas kunna spela. Föreställningen är nämligen lite för stor för att få rum på vår egen scen på Pipersgatan 4 på Kungsholmen. När vi satt där och pratade så slog det mig hur otroligt magiskt det är med historieberättande. Att vi, flera hundra år efter det att Marys ord hamnade på papper, fortfarande relaterar till hennes karaktärer och vad de kämpar med och för. Jag har ju såklart gjort min tolkning, och snart ska andra in och tillföra sina tankar och kunskaper, så slutresultatet vet vi ännu inte så mycket om, men det är hennes ord som satte igång det hela. Jag läste faktiskt att Mary Shelley ändrade en hel del i den tredje utgåvan (kom 1931) efter att sett en teaterföreställning baserad på boken. Jag hoppas att vår version ska göra hennes verk rättvisa och förhoppningsvis tillföra något nytt. Att den blir så bra att om hon hade sett den skulle hon kanske blivit inspirerad att lägga till något i nästa utgåva.

Premiär blir det i mars 2018. Mer information kommer att finnas på www.barbara.nu

 

Veckans låt från  Down under-spellistan är inte från den tid när musiken flödade ur freestylen och räddade mina tonår. Men den har koppling till Frankenstein och John Grant gör musik som gör mitt liv bättre i dag!

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och nu även författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, Down under, Frankenstein, Johan Ehn, karaktärer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s