Gästblogg: Max Landergård

Jag​ ​var​ ​på​ ​en​ ​fest​ ​förra​ ​helgen.​ ​Då​ ​träffade​ ​jag​ ​en​ ​posör.​ ​Han​ ​är​ ​ursäktad.​ ​Han​ ​är​ ​bara​ ​20 år.​ ​Han​ ​uppgav​ ​att​ ​han​ ​vägrade​ ​lyssna​ ​på​ ​Spotifys​ ​algoritmgenererade​ ​spellista​ ​“Discover Weekly”​ ​-​ ​en​ ​spellista​ ​som​ ​skräddarsyr​ ​ett​ ​urval​ ​utifrån​ ​vad​ ​du​ ​lyssnar​ ​på.
“Aldrig.​ ​Jag​ ​hittar​ ​mina​ ​egna​ ​låtar.”

En​ ​posör.

Jag​ ​har​ ​skrivit​ ​sju​ ​romaner.​ ​Den​ ​första​ ​skrev​ ​jag​ ​för​ ​hand.​ ​Den​ ​andra​ ​på​ ​skrivmaskin,​ ​Fånigt va?
Sju​ ​romaner.​ ​Sex​ ​blev​ ​refuserade.​ ​Med​ ​all​ ​rätt.

Min​ ​mormor​ ​frågade​ ​mig​ ​vid​ ​något​ ​tillfälle:
“Varför​ ​håller​ ​du​ ​på?​ ​Varför​ ​slutar​ ​du​ ​inte​ ​bara​ ​skriva?”
Jag​ ​kan​ ​förstå​ ​hennes​ ​perspektiv.​ ​För​ ​henne​ ​måste​ ​det​ ​vara​ ​som​ ​att​ ​söka​ ​samma​ ​jobb​ ​flera gånger​ ​även​ ​efter​ ​att​ ​man​ ​fått​ ​nej.​ ​Bara​ ​en​ ​idiot​ ​gör​ ​sånt.
Men​ ​skrivandet​ ​för​ ​mig​ ​det​ ​är​ ​som​ ​lek​ ​för​ ​barnen.​ ​Det​ ​är​ ​en​ ​stundens​ ​ingivelse.​ ​Man​ ​ger​ ​sig hän.​ ​Fantasin.​ ​Leken.​ ​Man​ ​fångas​ ​upp​ ​i​ ​det.

Ingenting​ ​att​ ​göra​ ​åt.

Jag​ ​var​ ​länge​ ​en​ ​posör.​ ​Bland​ ​annat​ ​i​ ​vindsförrådet​ ​ovanför​ ​vår​ ​första​ ​lägenhet.​ ​Det​ ​var​ ​ett stort​ ​förråd​ ​i​ ​ett​ ​punkthus.​ ​Fem​ ​meter​ ​till​ ​nock.​ ​Och​ ​ett​ ​fönster​ ​i​ ​söderläge.
Vi​ ​köpte​ ​vår​ ​lägenhet​ ​för​ ​1​ ​695​ ​000​ ​för​ ​tio​ ​år​ ​sedan.​ ​Samma​ ​vecka​ ​klubbades​ ​en parkeringsplats​ ​på​ ​Riddargatan​ ​för​ ​1​ ​000​ ​000​ ​på​ ​Blocket​ ​efter​ ​en​ ​intensiv​ ​budgivning.​ ​Hade jag​ ​varit​ ​cynisk​ ​hade​ ​jag​ ​säkert​ ​kunnat​ ​fått​ ​mitt​ ​vindsförråd​ ​uthyrt.​ ​Men​ ​det​ ​ville​ ​jag​ ​inte.​ ​För där​ ​satt​ ​jag​ ​och​ ​skrev.

​​Eller.​ ​Jag​ ​skrev​ ​inte​ ​så​ ​mycket.​ ​Jag​ ​rökte​ ​cigarr.​ ​Jag​ ​drog​ ​igång​ ​min​ ​vevgrammofon.​ ​Jag hade​ ​fickplunta. ​Jag​ ​satt​ ​där​ ​säkert​ ​tre​ ​kvällar​ ​i​ ​veckan.​ ​Jag​ ​fick​ ​inte​ ​ner​ ​en​ ​rad.
Jag​ ​hade​ ​flera​ ​volymer​ ​av​ ​biografier​ ​på​ ​vinden.​ ​Fogelström.​ ​Strindberg.​ ​Bergman.​ ​De​ ​stora.

Jag​ ​poserade​ ​på​ ​bild​ ​också.​ ​I​ ​ett​ ​nummer​ ​av​ ​Tidningen​ ​VI​ ​från​ ​2008,​ ​om​ ​man​ ​slår​ ​upp mittuppslaget​ ​-​ ​så​ ​finner​ ​man​ ​där​ ​en​ ​yngling​ ​förevigad​ ​i​ ​ett​ ​gasellhopp.​ ​Polisonger.​ ​Randiga byxor.​ ​Väst.​ ​Frackskjorta.​ ​Cowboyboots.​ ​Vad​ ​i​ ​helvete​ ​liksom?​ ​Men​ ​det​ ​tyckte​ ​jag​ ​var snyggt.​ ​Då.​ ​En​ ​posör.​ ​Som​ ​en​ ​blandning​ ​mellan​ ​Peter​ ​Siepen​ ​och​ ​en​ ​sliten​ ​dandy​ ​tagen​ ​ur Röda​ ​Rummet.

Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jisses​ ​vad​ ​jag​ ​tänkt​ ​mycket​ ​på​ ​honom.​ ​Oklart​ ​varför,​ ​såhär​ ​i​ ​efterhand. Kanske​ ​för​ ​att​ ​jag​ ​föddes​ ​utan​ ​kulturellt​ ​kapital​ ​och​ ​inbillade​ ​mig​ ​att​ ​jag​ ​ville​ ​ha​ ​det.​ ​Det​ ​är pinsamt​ ​att​ ​säga.​ ​Men​ ​det​ ​gjorde​ ​jag.​ ​En​ ​gång​ ​skrev​ ​jag​ ​ett​ ​brev​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jag var​ ​19.​ ​Adress​ ​och​ ​nummer​ ​fanns​ ​på​ ​hitta.se.​ ​En​ ​vecka​ ​efter​ ​att​ ​jag​ ​skrivit​ ​ringde​ ​jag​ ​till​ ​hans hus.

“Hos​ ​Bergman.”
“Ja​ ​hej”,​ ​sade​ ​jag​ ​och​ ​lade​ ​an​ ​en​ ​myndig​ ​stämma,​ ​“jag​ ​skulle​ ​vilja​ ​tala​ ​med​ ​Ingmar Bergman.”
“Vad​ ​gäller​ ​saken?”
“Det​ ​gäller​ ​ett​ ​brev.”

“Som​ ​han​ ​skickat​ ​eller​ ​som​ ​du​ ​sänt?”

“Jag​ ​har​ ​skickat​ ​till​ ​honom.”

“Käre​ ​vän…​ ​“,​ ​sa​ ​rösten​ ​och​ ​lade​ ​på.
Det​ ​är​ ​det​ ​närmsta​ ​jag​ ​kommit​ ​Ingmar​ ​Bergman. ​Och​ ​vilken​ ​jävla​ ​tur​ ​att​ ​jag​ ​inte​ ​kom​ ​fram.

Han​ ​var​ ​höjden​ ​av​ ​de​ ​personer​ ​som​ ​jag​ ​jämförde​ ​mig​ ​med.​ ​Jag​ ​ville​ ​bli​ ​som​ ​han.​ ​Helst​ ​vara han,​ ​så​ ​slipper​ ​man​ ​ju​ ​klura​ ​ut​ ​sin​ ​egen​ ​väg​ ​själv.​ ​Men​ ​sen​ ​hände​ ​något.​ ​Tiden​ ​händer.​ ​Livet händer.​ ​Man​ ​höjer​ ​blicken.​ ​Vi​ ​fick​ ​barn.​ ​Det​ ​gör​ ​mycket.​ ​Barnen​ ​hjälper​ ​till​ ​att​ ​rensa​ ​mycket av​ ​ditt​ ​ogräs. Det​ ​var​ ​också​ ​tack​ ​vare​ ​barnen​ ​som​ ​jag​ ​skrev​ ​den​ ​romanen​ ​som​ ​kom​ ​att​ ​bli​ ​utgiven.​ ​Det handlar​ ​om​ ​Simon,​ ​en​ ​kontraktsmördare​ ​som​ ​går​ ​på​ ​pappaledighet.

Jag​ ​är​ ​så​ ​tacksam​ ​över​ ​att​ ​jag​ ​upphörde​ ​mitt​ ​poserande. För​ ​vem​ ​har​ ​ork​ ​att​ ​berätta,​ ​när​ ​energin​ ​läggs​ ​på​ ​att​ ​stryka​ ​pressveck​ ​och​ ​ränna​ ​runt​ ​hela stan​ ​för​ ​att​ ​hitta​ ​rätt​ ​fintrådig​ ​puertorocansk​ ​tobak​ ​att​ ​stoppa​ ​snuggen​ ​med.

Vad​ ​som​ ​stod​ ​i​ ​brevet​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman?​ ​Jag​ ​minns​ ​inte​ ​exakt,​ ​men​ ​om​ ​man​ ​skulle summera​ ​de​ ​fumliga​ ​raderna​ ​i​ ​två​ ​ord​ ​så​ ​var​ ​det​ ​nog​ ​“se​ ​mig.”

Jag​ ​är​ ​nog​ ​fortfarande​ ​en​ ​posör.​ ​Men​ ​vuxenskapet​ ​har​ ​lärt​ ​mig​ ​vara​ ​subtil.​ ​De​ ​rutiga​ ​byxorna skänkte​ ​jag​ ​till​ ​Stadsmissionen.​ ​Och​ ​jag​ ​lyssnar​ ​alltid​ ​på​ ​Discover​ ​Weekly​ ​när​ ​jag​ ​skriver. Jag​ ​kan​ ​dock​ ​få​ ​något​ ​högtidligt​ ​i​ ​blicken​ ​när​ ​jag​ ​ser​ ​dinkisar​ ​(Double​ ​income,​ ​no​ ​kids)​ ​på stan.​ ​Jag​ ​brukade​ ​också​ ​vara​ ​sådär​ ​utstuderad.​ ​Känslan​ ​av​ ​att​ ​mänsklig​ ​oövervinnelighet vilar​ ​mellan​ ​stygnen​ ​i​ ​en​ ​skräddarsydd​ ​kavaj.​ ​Men​ ​jag​ ​bytte​ ​ut​ ​det​ ​livet​ ​mot​ ​en​ ​förmåga​ ​att berätta​ ​saker​ ​som​ ​betyder​ ​något​ ​istället.

Förra​ ​året​ ​fick​ ​jag​ ​min​ ​andra​ ​son.​ ​Han​ ​fick​ ​heta​ ​Ingmar.

Max Landergård (född 1984) är producent och grundare av AB Storstad Medieproduktion som producerar film och podd. Han debuterade i december 2016 med romanen Blod, Tvätt & Dårar, Storytel original. Just nu skriver Max på en faktabok om ”de skrupelfria”.

Annonser
Det här inlägget postades i Gästbloggare, Gäster, ljudbok, ljudboksserie och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gästblogg: Max Landergård

  1. Ping: Tack! <3 | En chick-lit-karamell blir till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s