Med Albert i baksätet

Tjugofyra är inte bara min mentala ålder, det är också antalet dagar som återstår till bokmässan. Jag insåg det just. Och blev överdrivet uppspelt. Därför kommer detta inlägg också handla om det.

Det var ett halvår sedan vi bokade biljetter, jag och min speciella vän Albert. Nä alltså, Albert är normal (fast han skrattar jättehögt), men vår vänskap är speciell. Han är också författare, har skrivit en ljudboksserie (Härifrån till dig, Storytel Original) och vi har en hemlig vip-förening: ”Urtrevligt AB”- för särskilt utvalda författare.

Hittills är det förstås bara vi som är särskilt utvalda. Föreningens medlemmar träffas regelbundet, läser varandras texter, försöker äta något vegetariskt och tiden däremellan chattar de hejdlöst. Det är kriterierna för medlemsskap. Inga orimliga krav, det är enormt mycket som måste avhandlas. Våra böcker, recensioner, Tiny Kitchen (oerhört roligt konto på instagram), den trubbnosiga missförstådda katten Maggan (mjawsbaws, också instagram) och Alberts tax Harriet (misstänkt laktosintollerant). Även huvudkaraktären i min kommande bok heter förresten Harriet vilket ibland bidrar till förvirring.

”Nu är Harriet sur.”

”Jag vet, men tro mig, när hon börjar röka blir det bättre. Jag känner på mig att hon är en dubbelrökare. En sån som tänder en ny cigarett direkt på den gamla.”

”Ehh…”

”Pratar vi om min text eller din tax nu?”

Ungefär så.

Jag och Albert kan skoja om sådana allvarliga saker eftersom vi känt varandra länge. Vi träffades första gången i skolans aula. Fortfarande minns jag hur nervös jag var. Inte för att träffa Albert men för att börja högstadiet. I vita jeans, munkjacka och en tröja som det stod Levis på (asviktigt på 90-talet) steg jag in på första lektionen ”Musik och rörelse”. Det kändes fräscht att få börja med ett ämne som inte var teoretiskt. Som om jag var någon av karaktärerna i filmen Grease. Jag är förstås totalt taktlös men försökte ge sken av att detta var något jag hade gjort sedan dagis. En bluff som snabbt genomskådades. Albert satt längst fram tillsammans med de tuffaste tjejerna i sjuan. De som jag med skräckblandad förtjusning bara hade hört talas om. Direkt la jag märke till honom (det höga skrattet). Det ena ledde till det andra. Under ett ögonblick blev vi lite kära och hade ett oerhört kort förhållande vars största spänningsmoment infann sig när vi samåkte in till stan för att köpa ett SL-kort. Vår första och enda resa som förhållandemässigt slutade i en krasch. Sen dess har vi varit vänner. Och nu ska vi snart åka på vårt nästa gemensamma äventyr. En roadtrip till bokmässan. Urtrevligt AB:s första tjänsteresa. Men den här gången tar vi bilen. Det där med lokaltrafiken spårade ju ur för oss.

Som en förberedelse inför mässan tänkte jag läsa ikapp. Jag har nämligen skaffat mig otroliga litteraturluckor under skrivprocessen och bokhögen vid min säng har växt till astronomiska höjder. Jag rusade till Akademibokhandeln och fick omedelbart syn på en bok, ”Med Albert i baksätet.” Its a sign, tänkte jag och högg den. Den framstod som en närmast perfekt och mycket peppande överraskningspresent till Albert, inför vår resa. Väl hemma läste jag baksidestexten och insåg att den handlar om en tvär och helt omöjlig krokodil som heter Albert och som huvudkaraktären försöker göra sig av med. Jag skickade aldrig boken. Jag vill ju absolut inte paja vår andra tur. Och ur det perspektivet framstår det som världens sämsta uppladdning att skicka anonyma bokpaket till sitt sällskap där denne liknas med en gammal skräcködla. Motsatsen till urtrevligt.

Istället har vi bokat ett hotell med pool i källaren och smågodis som ett stående inslag i frukostbuffén.

Och nu känns det stort, till och med historiskt, att vi snart är på väg.

Under fredagen kommer vi att delta i underhållningen på Storytels montermingel. När frågan ställdes ropade vi omedelbart och osett ja! (Ett förhållningssätt vi har i Urtrevligt AB, #Tackaja!) Hur läskigt kan det vara? frågade vi oss på nästkommande Vip-träff. Har vi inte alltid levt efter devisen ”att öva är fegt”?

Senast vi uppträdde ihop var förstås för ca 27 år sedan i högstadieskolans aula. Som jag minns det sjöng Albert ett talangfullt solo ur musikalen Cats (eller om det var en låt med Rick Astley). Jag var utsedd till dansare men efter repet degraderades jag till någon form av bakgrundskatt. Ungefär som Anki Bagger fast med spetsiga svarta öron. Det slutade med en sur och mycket osynlig katt iförd silverhatt och slafsigt påmålad nos som dansade en arg liten dans helt i otakt någonstans bakom dekoren.

Vad jag hoppas nu är att det inte är den typen av underhållning som efterfrågas vid monterminglet utan snarare någon skojig frågesport som går utmärkt att genomföra sockerhög med klorgrönt hår och munnen full av hallonbåtar.

Om du är på bokmässan kom förbi och säg hej till Utrevligt AB vetja. Om du inte ser oss kommer du säkert höra oss (en av oss skrattar jättehögt, den andra kan mycket väl ha spetsiga öron och slafsigt påmålad nos).

Med Albert i baksätet misstänker jag slutar med att krokodilen släpps ut i frihet – hur det går med vår roadtrip vet vi först om en månad. Men jag hoppas på ett lyckligt slut även där.

Ps. Debutantbloggarna kommer också träffas. Under lördagen. Mer info om det kommer.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Bokmässan, Debut, Författarliv, ljudbok, ljudboksserie, Mässa, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Med Albert i baksätet

  1. Karin Drangel skriver:

    Håll i hatten kisse, vad roligt!

  2. Elin Säfström skriver:

    Hahaha! En sur krokodil och en slafsigt påmålad nos! I love it. Ser fram emot din papperspublicerade bok och ska t.o.m. försöka mig på Stockholm Psycho (alltså, det har ingenting med dig att göra att jag bara inte klarar av ljudböcker – det där med en röst stör mig något så grönjävulskt).

    Ses på mässan, om jag vågar mig fram för att hälsa.

    • bagstam skriver:

      Åh vad kul. Har full förståelse för att lyssning inte passar alla. Den går att läsa som e-bok också på Storytel men jag måste säga att jag själv gillar Emma Peters inläsning. Hon läser snabbt och får fram tonen i boken 🙂 Vore ju urtrevligt att ses på Bokmässan IRL!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s