”Nej! Ta inte dockan! Det är inte manligt!”

img_3395Det ropade en 5-åring i publiken när vi spelade en föreställning som heter Barbie-Nils och pistolproblemet. Den handlar om Nils som fyller 5 år och får önska sig vad han vill när han är med pappa i leksaksaffären. Han vet precis vad han vill ha: En Barbie i rosa balklänning! Men. Plötsligt vill pappa inte alls att Nils ska få välja själv. Han försöker med alla medel få Nils att välja en pistol i stället. ”Men du Nils! Om du har en pistol måste folk göra som du vill!”, säger pappa och Nils får en idé… Det blir en del förvirring och beslutsångest men Nils löser det hela väldigt bra i slutet.

Vi har spelat över 500 föreställningar av den pjäsen, över hela landet. Den är väldigt omtyckt och väcker många olika reaktioner. Både från barn och vuxna. Ofta känner jag att det ändå har hänt en hel del sedan jag var liten. Många av barnen säger att det är bra att Nils tar dockan om det är den han vill ha, att alla ska få leka med vad de vill. Men inte alltid. Alltför många gånger känns ungarna fortfarande väldigt konservativa. ”Det är faktiskt bara flickor som har dockor”, ”Varför vill du ha en Barbie? Du är ju en kille. Titta! Du har ju killtröja, killbyxor, killhår?”. En gång var det en liten kille som satt och pratade med sig själv medan vi spelade: ”Jag får inte titta på Barbie, bara på pistolen! Inte på Barbie, bara på pistolen …” En annan gång kom det fram en pojke efter föreställningen och frågade om han fick viska en sak till mig. ”Visst”, sa jag och satte mig ner. Han satte handen mot mitt öra och sa, knappt hörbart: ”Jag har en Barbie hemma. Hej då!” och så gick han mot dörren. Först tänkte jag att det var ju lite gulligt. Men sedan tänkte jag: ”Vad knäppt det är att en liten femåring ska behöva känna att det inte är okej att leka med en viss sorts leksak. För att den anses som tjejig”.

Både jag själv och mitt alter ego Jim, i min bok Down under, var lite av en Barbie-Nils när vi var små. Tyckte bättre om dockor än bilar. Ville hellre vara prinsessan än prinsen (Duh! prinsesskläderna var mycket finare!). Jag hade både tjej- och killkompisar men gillade inte fotboll så jag lekte hellre med tjejerna. Några av pojkarna i klassen gillade inte riktigt det. De sa att man blev smittad av det där tjejiga hos tjejerna om man kom för nära dem. ”Antingen är du med oss och spelar fotboll eller så leker du häst med dom nere vid cykelställen!” Det fanns inget utrymme för förhandling. Jag måste välja. Det var inte bara mina jämnåriga som reagerade på att jag ibland gjorde ”tjejsaker”. Flera gånger kände jag att de vuxna tittade konstigt på mig. Fick något spänt i rösten. ”Jaså, så han hoppar hopprep, och leker med dockor också ser jag … och nu ska han till stallet och rida … Ja, det var ju … lite speciellt.”

Mycket har som sagt hänt sedan dess, men att många fortfarande har rätt enkelspåriga idéer om vad det är att vara pojke eller man, är ett faktum.

Under Bokmässan i Göteborg om några veckor ska jag delta i ett seminarium som heter Den (o)moderna mansrollen. Det är den briljanta författaren och psykologen Jenny Jägerfeld som samtalar med mig och Hampus Nessvold. Hampus har skrivit en superfin bok som heter Ta det som en man (Bonnier Carlsen). Han skriver så här: Vi killar får fortfarande lära oss att vi ska kunna ta en smäll, och inte får gråta eller snacka om känslor. Men jag tror att vi och alla omkring oss skulle må bättre av en förändring. En förändring som börjar med oss själva – med att vi män och killar vågar ifrågasätta mansrollen och visa vilka vi är under den hårda ytan. Vi måste våga visa oss för varandra och prata om våra erfarenheter för att tillsammans kunna överge de destruktiva och begränsande manlighetsnormer som inte bara skadar samhället, utan också oss själva.

Jag ser otroligt mycket fram emot att få prata med de två stjärnorna!

Seminariet är på Lördagen den 30 september kl.10.00.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Bokmässan, Debut, Down under, Författarframträdanden, Författarsamtal, Hbtq, Johan Ehn. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s