Gästblogg: Martin Falkman

martin_falkman

Foto: Marcus Lundstedt

”Nu får du skriva något som inte är så mörkt!”

Jag rör mig i mörkret, men är inte ljudlös. Det är här jag trivs: i det mörka. Ibland undrar människor hur jag kan ha så sjuk fantasi. Sjuk? Frågar jag då. Definiera sjuk? Det behövs lite galenskap och mörker för att hantera verkligheten.

När jag skriver tänker jag inte på att texten ska läsas av någon annan. Jag skriver enbart för mig själv. Eller, åtminstone var det så, när jag började. Innan jag hade avslutat något. När du väl debuterat blir det, frivilligt eller ej, att du skriver för någon annan. När din bok finns att tillgå för allmänheten har du lämnat bort den för alltid. Den tillhör vem som helst.

Och inte bara boken. Nej, även din smått skruvade hjärna är där ute.

Gräv där du står, sägs det. Och om man står i en terräng av tankar kring tillvaron uppblandat med inspiration från otaliga makabra berättelser blir gropen djupare, mörkare och allt mer obehaglig för varje tankelager du tränger igenom. Gräv där du står. Mitt i livet.

”Jag vet inte om jag vågar prata med dig”, säger någon med skämtsam ton men allvar i blicken. Det är där och då, om inte förr, som jag förstår att det jag skriver – och skickar ut till allmänheten – tolkas på olika sätt.

Mina böcker är mörka och rätt jävliga berättelser som handlar om psykisk ohälsa, besatthet och udda idéer. Det kan göra människor obekväma till mods. Men så tänker jag, att det som provocerar fram tankar naturligtvis är bra. Mina böcker ligger inte i mellanfåran, är varken bekväma eller tillrättalagda.

”Nu får du skriva något som inte är så mörkt!”, säger en familjemedlem.

”Hur vågar din sambo sova bredvid dig?”, säger någon annan.

Men mörker som skrivs är mörker som inte tar plats i sinnet. Hemska berättelser är mycket bättre i fiktion än verklighet, och alla ord och tankar som jag får plats med i ett manus betyder en allt mer välmående författare.

”Jag är rädd för allt”, sade en författarkollega. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag är rädd för allt, har svaga nerver och livlig fantasi. Att skriva mörka berättelser är ett sätt att bearbeta den inre rädslan. Kanske är det så att det hjälper att ge bort den lite till någon annan? Är det vad vi författare gör; kanaliserar våra demoner och fördelar dem jämnt över en förhoppningsvis växande skara läsare?

Nej, några feelgood-romaner kommer jag aldrig att skriva. Men det beror inte på att jag aldrig är glad eller inte ser livets ljusa sidor, det beror bara på att jag inte har tillräckligt livlig fantasi.

Martin Falkmans tredje spänningsroman, Psykologen, utkommer under våren 2018 hos Constant Reader. Läs Martins blogg Den döda zonen för mer information om honom och hans böcker!

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gästblogg: Martin Falkman

  1. bagstam skriver:

    Vilket bra inlägg! Igenkänning! Ser fram emot Psykologen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s