På´t igen

”Vinnare är inte de som aldrig misslyckas, vinnare är de som aldrig ger upp”, sa en av mina tränare en gång. Han har rätt.

På´t igen, på´t igen, på´t igen. Orden snurrar som ett mantra i mitt huvud just nu. Jag befinner mig mitt i omskrivningen av manuset till nya boken.

Från arbetet med Stockholm psycho vet jag att det är här någonstans allting sätts på prov. Tar jag mig över puckeln kommer det gå. Annars inte. Det är som att bestiga Mount Everest. Förra gången höll jag förstås på att gå in i väggen och svor för mig själv att aldrig göra om det. Nu står jag vid basecamp igen. Så trött på texten att jag nästan kräks och med en bekvämlighetsdjävul på axeln som hela tiden ropar: ”Äsch, det behöver inte vara perfekt. Redaktören kommer fixa allt du inte orkar. Ska du inte ta paus och kolla på TV istället? Hello, det har kommit en ny Netflix-serie.”

Vad är det med människan som gör att vi är programmerade att alltid välja den korta vägen?

Kanske inte bara människan. Situationen har stora likheter med när jag en gång för mycket länge sedan fick för mig att rida över Galdhöpiggen. Givetvis inte min idé från början, jag är livrädd för två saker: hästar och höjder. Ändå fann jag mig plötsligt uppflugen på ett brunt vilddjur vid namn Kjetil (eller något annat typiskt norskt) vid foten av Norges högsta berg med en praktisk hjälm på huvudet som plattade till frisyren.

”Jag vill gärna ha en som är lugn”, stammade jag förnedrande fram när vi stod i stallet och jag kände mig som en conehead med jätteplatt lugg.

”Då är Kjetil din, han går inte en meter i onödan”, skrattade guiden Frode (eller något annat typiskt norskt) och klappade mig på hjälmen. Själv red han utan.

Perfekt att Kjetil ändå verkar slö tänkte jag men när vi nådde toppen visade sig den egenskapen märkligt nog vara precis motsatsen till vad man önskar hos en häst. Kjetil fick vittring på havre och bestämde att det var dags för hemfärd. Serpentinvägar riglade längs sluttningen men Kjettil, som inte gärna gick en meter i onödan, valde att istället korsa dem. Med dödsförakt i blicken brakade han rakt ner genom fjällvegetationen med mig hängande över manken (som en conehead fast från den stunden upp och ner).

För den som är paniskt rädd för höjder innebar detta en direkt mardröm. Så även för den som bryr sig det minsta om sin image.

Nu är jag rädd att samma sak ska hända med mitt manus. Och den där djävulen på axeln är precis som Kjetil. ”Lägg ner, vi drar och käkar istället. Det går säkert bra.”

Min lärare brukar säga att det är i det här läget det visar sig om man är en som orkar eller en som ger upp. När man står där på toppen av berget och tror att man är i mål, känner havrevittringen men i själva verket bara har kommit halvvägs.

Han jämför ofta skrivande med en elitidrott. Ska man bli bra måste man träna. Skriva om och skriva om och skriva om. Varje gång jag öppnar manuset nu ser jag fel som behöver ändras och som får följdverkningar i resten av texten. Jag har fått upprätta en karta i excel för att hålla reda på handlingen och inte röra till det. Varför kan man inte bara göra rätt från början? Varför kan det inte vara enkelt? Antagligen för att det är skitsvårt att få ihop en roman.

Och där på krönet är det så lätt att välja Kjetil-vägen – den som stupar.

Kjetil hade förstås fyra ben och det var inte första gången han gjorde resan. (Han stånkar runt med conehead-turister på ryggen varje dag och Frode skrattar hela vägen till banken). Jag däremot har bara två ben, saknar erfarenhet och måste välja den långa vägen.

Men min målsättning är denna. Om läsarna gillar boken kan jag inte styra över, däremot ska ingen säga att den inte är genomarbetad.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till På´t igen

  1. Sofia skriver:

    Heja Anna! Kämpa!!

  2. jägare&byte skriver:

    Ja, jag känner igen mig. Big time. Och på något sjukt konstigt vis lyckas man ändå kravla sig över ribban varje gång de allsmäktiga höjer den ytterligare fem pinnhål. Och man stapplar bort från datorn halvdöd, lättschizo och lättad att det gick. Igen. Bara för att sakta sjunka ner i väntans apati igen, väntan på nästa ribbhöjning medan drömmen om det där förlösande ordet ska skramla in i mejlen och wajpa en rakt av fötterna. Hur långt kan man nå? Hur bra kan det bli? Finns det ens en gräns? Nej, varken för manuset eller tålamodet…
    (Skrattade högt åt din beskrivning av äventyret med Kjetil, fortsätta traggla med omskrivningar är nog dock att föredra 😉 )

    • bagstam skriver:

      Precis så är det! Så skönt att veta att man inte är ensam med det här tragglandet 🙂 Ja, omskrivningar. Blir man någonsin klar…. Lycka till med ditt tragglande!

  3. Svante Hoogland skriver:

    Du har lärt dig den hårda vägen och vet vad som krävs! Känner mycket väl igen mig där om att ”ta den kortaste vägen”. Han Sören Bondesson som skrev här tidigare och du, vet vad som gäller.

  4. Måste hålla med – det är alltid så roligt att läsa dina inlägg! Du har verkligen en förmåga att skriva på ett underhållande sätt Anna!

  5. Helena skriver:

    Haha åh, Kjetil! Älskar slöa, envisa hästar! Min favvo Furir brukade helt sonika lägga sig ner i manegen och rulla runt när han inte gillade personen som satt på. (Det gjorde han aldrig med mig och DÄR, tror jag, började min livslånga vurm för särlingar.) Som vanligt superkul och underhållande inlägg!

    • bagstam skriver:

      Tack! Jaaa, är det inte underbart med egensinniga individer :). Man tänker hur det liksom hade funkat om man uppförde sig som Furir på en arbetsplats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s