Gästblogg: Jenny Gromark Wennberg

Foto: Henrik Berglund

Så här överlever du att bli refuserad

Det allra vanligaste en aspirerande författare är med om efter att ha skickat in ett manus till ett förlag är att bli refuserad. Efter flera års slit slutar författardrömmen i ett antiklimax. I värsta fall får du ett anonymt standardsvar, i bästa fall några rader eller ett längre brev från ett proffs som har läst.

Jag vet, för jag har själv varit med om det.

Så hur ska du som blir refuserad göra för att inte låta ditt författarjag hoppa från Älvsborgsbron, utan fortsätta hålla drömmen vid liv?

Nr 1. Njut av ditt misslyckande

Har du fått mer än ett standardsvar betyder det att du ska skriva om. Att du är på rätt väg. Det finns inga garantier, men det är en professionell uppmuntran till dig att inte ge upp. Någon där ute har sett dig! Det är till och med faktiskt läge att fira. Så här nära utgivning är det få som kommer på första försöket. Njut av ditt lyckade misslyckande!

Nr 2. Ta kritik

Känner du att ditt manus är missförstått? Många faller ifrån just för att de inte orkar eller vill ta kritik. Eller kalla det feedback, det låter mer positivt. Men all text mår bra av feedback! Det vet jag som copywriter men också som läsare av andras romaner i utveckling. Ta tag i surdegen. Eller börja på ett nytt projekt om du inte står ut att kika på texten igen. Valet är ditt!

Nr 3. Kalla in det tunga artilleriet

Har du fått en hel hop med anonyma ”Tack, men nej tack?” Då är det läge att kalla in det tunga artilleriet. För det är så jäkla tungt att komma vidare utan en enda ledtråd till varför just ditt manus fastnade på mållinjen. Det tunga artilleriet kan bestå av: Du köper en professionell lektörsläsning. Du hittar en skrivarvän att byta läsningar med (finns många författargrupper på Facebook där du kan göra efterlysning). Eller så anmäler du dig till en skrivarkurs och får feedback av läraren och övriga kursdeltagare.

Så hur gick det till när jag blev refuserad? Och hur gjorde jag för att ta mig vidare?

Våren 2015 satte jag punkt för mitt första avslutade romanprojekt. Jag var så stolt. Det här hade jag drömt om sen jag var barn, att skriva en bok, men inte riktigt vågat tro på. Faktum är att jag inte hade skrivit prosa på 20 år. Manuset var bevis på att jag börjat skriva igen och att jag menade allvar. Jag skickade in manuset till flera förlag. Ett hoppades jag särskilt på.

I samma veva ansökte jag till en manusförfattarutbildning. Jag kände starkt att jag hade någonting på gång. Att konstnärsvägen kanske skulle vara min väg ändå, efter ett långt yrkesliv som copywriter. Tji fick jag. Först sprack jag i andra provet till Alma manusförfattarutbildning. Sen började refuseringsbreven trilla in.

Sommaren 2015, när jag blivit ratad av alla, kände jag en enorm ångest för all tid jag lagt ner på det stora romanprojektet och de omfattande proverna till manusutbildningen. Tid jag kunde spenderat med min man och mina barn. Tid som kändes både egoistisk och förgäves. Men kämparglöden gav sig inte. Jag fick en enorm revanschlust. Den här gången skulle inte bli som då, för 20 år sen, när jag slutade skriva för att jag var så satans rädd att misslyckas.

Så vad gjorde jag?

Nr 1. Jag firade! Efter flera anonyma standardrefuseringar fick jag ett par positiva refuseringar. Ett längre lektörsomdöme från ett förlag och ett kortare omdöme från Drömförlaget jag hade hoppats på! Förlagen var eniga om att det krävdes mer konflikt och fördjupade karaktärer. Att jag skulle skriva om.

Nr 2. Jag bestämde mig för att skriva om. Men jag visste inte hur jag skulle gå tillväga. Så jag köpte ett lektörsutlåtande för att få mer ingående feedback. Om det inte vore för punkt tre nedan, som tog all min fritid under ett helt läsår, hade jag gjort det.

Nr 3. Jag satte mig i skolbänken. Pluggade en grundkurs i att skriva filmmanus kvällstid på Skrivarakademin. Lärde mig mer om konflikt, dramaturgi och karaktärsbygge. Inte minst träffade jag likasinnade som också kämpade med sina manus. Jag skrev inte en rad till på romanen, men jag gick vidare från mitt refuserade bottenläge.

Var det värt det? Kan jag stå för mina egna råd? Ja! Följande sommar kom jag in på Alma manusutbildning som en av 16 studenter. Konkurrensen var stenhård, precis som det är att få ett manus antaget. Ett av mina inträdesprov, en tv-serieidé, tävlade jag senare med i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Och jag vann! Nästa år, 2018, debuterar jag med ljudbokserien ”Kämpa tjejer!” på Storytel Original.

Så vad ska du göra som sitter med en refusering? Skriv om. Kämpa vidare. Ta dina drömmar på allvar.

Vi ses i författarvimlet!

/Jenny Gromark Wennberg

Följ mig på: http://www.jennygromarkwennberg.se/blogg/