Gästblogg: BaraHästböcker

Porträtt

BaraHästböcker är författarna Malin Eriksson och Katja Timgren och litteraturvetaren, dramatikern och konstnären Anna Nygren.

VARFÖR HÄSTBÖCKER?

BaraHästböcker är en blogg/grupp/plattform som handlar om hästböcker, bara hästböcker. Vi boksamtalar, gör intervjuer med forskare, förläggare, författare. Vår målgrupp är vuxna som arbetar med litteratur och/eller ungas läsning.

Vi som är BaraHästböcker är författarna Malin Eriksson och Katja Timgren och litteraturvetaren, dramatikern och konstnären Anna Nygren.

I dag, för Debutantbloggen, skriver BaraHästböcker om varför vi skriver om hästböcker och hur vi kom hit.

Anna: Jag har ju inte debuterat, som författare, jag kanske kommer göra det, nån gång, kanske med en hästbok. Jag tänker att jag håller på med hästar, eller hästböcker, grejar med det, med dom, på olika sätt. När jag var barn läste jag hästböcker, många hästböcker. Samtidigt red jag, utan att vara särskilt bra på det – snarare var jag rädd för hästarna. Jag tänker på det som en sorts skräckblandad kärlek, en komplicerad kärlek som lika mycket handlade om att älska hästar som att älska hästböcker. När jag var vuxen skulle jag skriva en masteruppsats i litteraturvetenskap. Då skrev jag om Lena Furbergs serieföljetong Stallgänget på Tuva. Jag ville skriva om hästböcker (även om det råkade bli en hästserie) för att jag tänkte att det var böcker som påverkat mig starkt – i min relation till hästar, till mig själv, till litteratur och konst. Jag ville skriva om hästböcker som litteratur, men också som erfarenhet och liv. Uppsatsen började liksom läcka, det gick inte att få in allt jag ville skriva om i den. Så jag började skriva andra saker, göra andra saker. Det har blivit ett par kortfilmer, massor av teckningar, keramikskulpturer, noveller, en rad halvfärdiga roman- och teatermanus, och BaraHästböcker. Jag tänker att jag gillar att skriva med er för att det blir ett sammanhang där det är självklart att hästböckerna och stallet rymmer en hel värld, med alla dess existentiella problem, och att det inte blir ett smalt ämne eller ett specialintresse, utan att vi istället bara kan gå in direkt i diskussionen.

Malin säger: Jag debuterade med en hästbok, på det hästboksspecialiserade förlaget Kikkuli som då drevs av hästboksförfattaren Ulla Ståhlberg, en central person i hästsverige sen 1950-talet. För mig har det varit självklart att det är hästvärlden jag ska berätta om, då jag tillbringade hela min uppväxt där, fick både min styrka och mina psykiska sår därifrån. I mitt skrivande har jag hämtat näring från hästboksfloran. Jag ser mitt skrivande som tätt ihopbundet med den. Men jag hade också en magister i litteraturvetenskap och var redan vid debuten väl medveten om hästbokens låga status. Det har inte skrämt mig, utan tvärtom motiverat. Men ibland blir jag ledsen av omgivningens fördomar. Jag började ganska snart efter min debut att skriva för tidningen Min Häst – ni kommer väl ihåg Camilla Läckbergdebatten där GW Persson sa att hennes deckare höll samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst. Ja, jag är en av dem som skriver de novellerna. Men jag skriver också barnromaner, en av mina barnromaner lyftes 2016 fram i Svenska Dagbladet som en av årets sex bästa barn- och ungdomsböcker i Sverige. Visst finns det en skillnad mellan hur jag skriver romaner och hur jag skriver för tidningar och bokklubbar. Men jag vet också att hur litterär en novell i Min Häst än är så kommer den aldrig ge mig ett stipendium. För inte så länge sedan gällde det för alla hästböcker. Där har det skett en förändring. Vissa hästböcker betraktas som litteratur idag, om de ges ut på rätt förlag med rätt omslag och baksidestext. Men när en står mitt i detta så blir det också tydligt att skillnaden mellan högt och lågt är diffus, och stundtals fejk. Även om jag verkligen tycker att en kvalitetsdiskussion är viktig! Och jag tänker att det är något vi vill bidra med genom Bara Hästböcker.

Katja säger: Jag debuterade med en ungdomsroman “Det jag inte säger”. Jag tänker att det är en feministisk, lesbisk kärleksroman. I den boken, liksom i min andra roman, som riktar sig till vuxna, finns det även en häst med som är en viktig karaktär. Men varken hästen, eller stallet som miljö är helt centrala i berättelserna. När jag skrev min fjärde roman, Amanda och Ila- från och med nu- så lät jag stallet och hästarna bli själva centrumet som berättelsen kretsar kring. Då hade jag länge varit intresserad av att utforska stallet som plats för relationer och växande. Jag är intresserad av hästboken mycket ur ett feministiskt flick-perspektiv, tänker jag. Jag upplevde delvis stallet som en plats befriat från könsnormer, eller med andra, omförhandlade normer. Där tjejer (i vissa stall och situationer) fick vara starka och i ledarroller (baksidan av detta är att tjejer kanske inte alltid tillåts vara svaga och känsliga i stall) Jag tycker stallet och hästrelationerna är spännande att undersöka.

häst3.b

En reaktion på ”Gästblogg: BaraHästböcker

  1. Pingback: Hästboken som feministisk strategi | Debutantbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s