Lite upplöst i konturerna …

IMG_3643

Jag önskar att jag kunde få ihop en peppig text som fick alla att känna att ”Fan vad kul allt är ändå! Alla verkar ju på väg att bli sams här på jorden, det där med klimatförändringar är nog snabbt avklarat och Trump är inte alls president i USA – det är en kollektiv mardröm och snart ska vi alla vakna upp till ännu en partydag i Feelgoodien!”

Men det kan jag inte. För så är det inte. Så känner inte jag.

Jag har ju verkligen en jäkla toppensits i tillvaron egentligen. Jag älskar att gå till jobbet (vare sig det är till teatern eller att sätta mig framför skrivardatorn), jag kan leva på min konst, jag älskar min man, vi bor fint, jag har superfina vänner. Men. Ibland så rycks ändå mattan undan och jag rasar ner i mörkret och får svårt att andas.

Jag har levt med perioder av panikångest ända sedan tonåren. Första gångerna var det fruktansvärt och skrämmande när luftrören bara drog ihop sig och det kändes som om syret faktiskt skulle ta slut vilken sekund som helst. Inget synligt var ju fel på mig. Varför kunde jag inte bara andas normalt? Första gången jag sökte hjälp var jag övertygad om att det var något fel med lungorna. Emfysem? Men det visade sig att det satt mer i huvudet. Med åren har jag lärt mig tekniker för att hjälpa mig själv att ta mig ur dessa episoder. Jag kallar det att jag ”ankrar mig” i den fysiska världen, för att inte dras iväg i en abstrakt ångest. Jag känner efter hur underlaget känns under fötterna. Hur luften rör vid näshåren när jag andas in. Vilka ljud hör jag just nu? En avlägsen lastbil … någon som vrider sig i en kontorsstol … en fläkt som surrar … Och så listorna. Mina listor hjälper mig att få kontroll och överblick. Men så fylls de på för mycket. Jag glömmer att kolla dem. Missar ett möte. Missar en betalning. Och plötsligt är kontrollen borta.

Jag tror faktiskt att det kommer att gå över ganska snabbt den här gången. För det är inte några abstrakta faktorer som framkallat det här. Jag har för fan skrivit klart och fått en bok utgiven! Jag har skrivit och regisserat en pjäs som haft premiär. Och – jag har varit på bokmässan! Jag har hört från vänner och kollegor om den nästan posttraumatiska stress som kan infinna sig efter Göteborgsdagarna, så jag är inte helt förvånad. Jag hade det verkligen fantastiskt där på många sätt. Träffade läsare, blev intervjuad, fick prata om min bok, signera den, delta i intressanta samtal och träffa andra underbara författare. Jag fick känna att jag är del av någonting stort.

Men så var dom där. Både inne på mässan och runt omkring. Dom som inte alls håller med mig. Som inte tycker att vi alla har rätt att vara här. Vars mål och önskan inte är att alla ska kunna leva som kompisar och ta hand om varandra. Som faktiskt tycker att världen vore bättre om sådana som jag inte fanns – en man som älskar en annan man. Som rangordnar folk och vill utplåna de som inte uppfyller deras kriterier på vad en människa är. Det är stressande. Jag tror väl inte riktigt på att vi kommer kunna skapa ett paradis på jorden. Det är för trögt här. Men lite jäkla grundläggande basic-värderingar kunde vi väl ändå dela? För fasen. Jag blir tokig av att inte fatta hur ni funkar!

Så. Jag är lite låg. Lite upplöst i konturerna. Har stundom svårt att få ner tillräckligt med syre i lungorna. Men jag ger inte upp. Jag kommer att fortsätta föröka göra vad jag kan för att göra det lite drägligare här. Och berätta historier. På teatern och i böcker. För något jag kände på bokmässan var också att jag är del av en mäktig berättartradition – som skapar en livsnödvändig möjlighet för oss alla att förstå livet. Lite bättre.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Bokmässan, Debut, Down under, Hbtq, Johan Ehn, Mässa. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Lite upplöst i konturerna …

  1. annisvensson skriver:

    Läst ditt inlägg lite sent, tyvärr. Men jag vill skicka dig en stor kram, för den behövs kanske även nu. Jag känner till panikångesten alltför väl, även om den hållit sig borta väldans länge nu. Hoppas att du mår bättre!

  2. Y skriver:

    Jo, håller med dig, lite grundläggande basic justa värderingar hoppas man ju på. Och det är klart att vem som helst skulle bli trött av boksläpp, bokmässa och premiär! Men jag tror det kan bli bra, en vänlig handling i taget bara. Så bestigs Mount Everest. 🙂 Hittar inte riktigt rätt bland liknelserna, men hoppas du förstår. Kram!

  3. bagstam skriver:

    Åh stor kram Johan! Och stark igenkänning. Och Serendipity, lyssnar på Kate, running up that hill i detta nu och sen två timmar tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s