Samma problem i olika texter

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

 

I skrivandet måste vi jobba med texterna. Skriva och skriva om. Granska, läsa, omarbeta. Ofta stöter jag på samma problem i olika texter. I de jag har skrivit själv men också i de jag möter som skrivpedagog och lektör. Här följer några tankar om vanliga problem jag stöter på.

Viljan att berätta allt
När vi skriver tenderar vi att förklara allt. Precis allt. Den minsta rörelse, föremåls exakta placering i rummet, personers och objekts bakgrundshistorier. Typ: Hon lyfte koppen från bordet där hon ställt den bredvid högen av tidningar som hon inte läst än, och satte koppen till munnen.

Det blir onödigt mycket information. Meningen blir onödigt lång. Texten blir onödigt svår läst.

Meningar är för ordrika
Alltför långa och krångliga meningar kan bero på att de är ordrika. Många småord trycks in i en enda mening. Ord som: samtidigt, sedan, min, sin, hans, hennes, lite. Jag tycker inte att det är något fel med de här orden, men det kan bli för mycket. Exempelvis: Hon tog upp sin plånbok samtidigt som expediten sneglade lite på sin klocka. Kanske går det att förenkla meningen. Kanske: Hon tog upp plånboken och expediten sneglade på klockan.

Stycken börjar på samma sätt
I mina texter börjar ofta stycken på samma sätt. I den senaste novellen jag skrev börjar nästan alla stycken med en tidsangivelse. Som: På kvällen, nästa dag, när det blev morgon, klockan var redan nio när …

Det här blir enformigt. Jag vill gärna ha variation i texterna. Därför jobbar jag mycket i novellen med att ändra styckens inledningar.

Personers namn är för lika
Något jag ofta möter i manus jag lektörsläser är att personernas namn är alltför lika. Kanske heter någon Sara och kanske heter någon annan Saga. Läsaren kan blanda ihop dem

Även författaren själv kan bli förvirrad, har jag märkt. När två namn är så lika händer det ofta att det står fel. Sara när det ska stå Saga, Saga när det ska stå Sara.

Personer är för lika varandra
Tidigare skrev jag om samma person om och om igen. Alla var kvinnor, unga, kreativa, mörkhåriga och vegetarianer. Vet inte varför. Kanske för att jag själv är ung, mörkhårig, vegetarian och kvinna. Det blev tjatigt. Jag började rensa. Förändra. Nu har jag fått in vanan att inte skriva exakt samma person och jag känner själv att någonting händer i berättelserna. Det blir någonting nytt. Någonting annat.

Bilderna blir belastade
När jag började skriva ville jag skriva fint. Ville skriva smärtsamt. Ville skriva mycket. Använda De Stora Orden. Det var spårvagnar som körde över blödande hjärtan och det var nakna kroppar i snön och det var glitter och det var blod och det var maxat. Metaforer, Liknelser. Svulstigt. Det känns väldet avlägset. Ni som läst något av mig vet att min prosa är avskalad. Enkel. Där trivs jag bättre.

Nu vill jag absolut inte säga att en ska skriva som jag. Att mitt sätt att skriva, avskalat, är det bästa. Men jag upplever att det storslagna kan bli för mycket. De maxade bilderna kan belasta texten. Berättelsen, kärnan, personerna, kan försvinna bakom svulstigheten och läsaren kan tappa bort sig. Därför tror jag att det finns en poäng i att hålla tillbaka De Stora Orden ibland. Eller rensa bland dem i genomskrivningen.

Även jag får jobba med mitt uttryck. En vanlig respons på mina utkast till noveller är: Det blir för kalt. Jag känner mig utestängd. Alltså måste jag också hålla tillbaka ibland.

 

 

Jag hoppas att de här tankarna kan vara till hjälp i ditt skrivande!

 

p.s Har du något klurigt som du får jobba med i ditt skrivande? d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Marica Källner, redigering, Skrivprocessen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Samma problem i olika texter

  1. Ponören skriver:

    Bra tips!

    Angående ”Viljan att berätta allt”. En kollega påtalade nyligen att just det är den fundamentala skillnaden mellan skönlitterär text och vetenskaplig text. I den vetenskapliga måste vi vara exakta, detaljerade och specifika. I den skönlitterära gäller det omvända – där måste vi öppna upp för olika tolkningar, vara tvetydiga och utelämna saker.

    /Ponören

    • Marica Källner skriver:

      Tvetydighet i vetenskapliga texter kan nog ställa till problem. Men är det den fundamentala skillnaden? Det borde vara någonting mer.
      Tack för din kommentar!

  2. Bra tips, tack! Jag fastnar också gärna i att dubbelförklara, som Marie och Ethel nämner. Att inte skriva läsaren på näsan jobbar jag en del med också, men får lika mycket jobba med att ge tillräckligt med information så det inte blir hattigt och förvirrande. Svårt det här med att skriva alltså…

    • Marica Källner skriver:

      Vad kul att du gillar inlägget!
      Ja, det är en balansgång. Svårt att få till den perfekta mängden information. Ofta tror jag att det handlar mer om att beskriva än förklara.

      Det är inte alltid lätt att skriva, men det är kul! Tack för din kommentar.

  3. ynasman skriver:

    En sak som stör mig i andras texter är när t.ex. omgivningen omotiverat plötsligt beskrivs ur en persons perspektiv (så det undviker jag förstås att göra). Tänk t.ex. att Stina, Pelle, Kalle och Eva är på fjällvandring, och så står det plötslig något om att ”Stina kunde se den vackra dalen breda ut sig…” Det kunde väl de andra också? 🙂 Såna gånger undrar jag vad författaren tycker att hen vinner genom att beskriva vyn ur en persons perspektiv, i stället för att helt enkelt beskriva den vackra dalen. Hur ser du på den saken?

    • Marica Källner skriver:

      Det känns svårt att säga vad jag anser om det. Det beror så mycket på sammanhang och vems perspektiv som berättaren har. Men överlag upplever jag formuleringar i likhet med ”kunde se” som slarviga. Jag vill hellre ha något i stil med: ”Stina såg ut över …” Men som sagt handlar det om sammanhang och texten i helhet.

      Tack för din kommentar!

  4. Ethel skriver:

    Jag får höra då och då att läsare tappar bort sig i dialoger, eftersom jag inte precis strösslar med anföringarna (sa han, sa hon etc). Och jag gör precis som Marie här ovan, dubbelförklarar. Eller använder för många adjektiv och adverb. Sen finns det förstås småord som repas upp och som får tas bort i redigeringen. Verkar vara det mesta 😉 …

    • Marica Källner skriver:

      Men det där med dialogen är ju så svårt! För om en använder anföringsverben kan många tycka att det blir tjatigt och övertydligt. Kanske ska en försöka jobba med själva replikerna? Så att de skiljer sig från varandra och personernas olikheter framgår?

      Tack för din kommentar!

  5. Tack för ett bra inlägg! Är precis i redigeringsfasen så detta kommer väl till pass.

    Jag får jobba med att jag berättar samma sak två gånger = ”det gick inte enligt plan, inte som han förberett” eller ”hon reagerade inte alls som han tänkt sig att hon skulle göra, som han föreställt sig”.
    Det härliga med redigering är att det fortfarande går att skriva om, det ohärliga med redigering är att se all skit och avsky sin text 😀

    • Marica Källner skriver:

      Kul att inlägget kommer väl till pass 🙂
      Ja det är nog lätt hänt att förklara saker flera gånger. Tror att jag också gör det.

      Visst är det dubbla känslor med genomskrivning! Fast jag tycker mest att det är kul. Det är då texten får växa och liksom ”bli till”.

      Tack för din kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s