Jag hör röster.

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

I början kom det bara några spridda ord då och då. Och det var mer som en voice over, ett kommentarspår som trevande försökte beskriva en plats eller en händelse. Målade upp bilden av något sorts institution eller sjukhus, tror jag … inte i modern tid … och det fanns djur med. Hästar. En beskrivning av två pojkar växte fram. Den ene introvert och den andre mer social och med tydligare kontakt med världen runt omkring dem. Och så för någon vecka sedan började de prata med varandra. De tycks växa upp i hård värld där de är fullständigt beroende av varandra. Det är de mot världen. Vänta. Nu pratar de.

”Har hon gått?”
”Ja.”
”För alltid? Kommer hon komma tillbaka?”
”Nej.”

”Vill du att hon ska komma tillbaka?”
”Nej.”
”Det är ju inte sant.”
”Jo, det är sant.”
”Du vet att jag vet vad du tänker. Före du ens har tänkt det själv. Så här är det: Du vet inte om du vill att hon ska komma tillbaka, eller hur?”
”Jag vet inte. Kanske det …”
”Så ljug inte.”
”Det gjorde jag inte!”
”Håll hårdare, annars kan jag göra dig illa.”

Jag lyssnar och skriver ner. Antecknar i mobilen och prövar senare om det ska få komma med eller om det bara var brus.

Jag tycker om den här processen. Jag hade den med Down under också. Lyssnandet efter brottstycken som gör att jag får chans att lära känna mina karaktärer bättre. Det är nästan som att jag tjuvlyssnar på dem ibland. Jag håller mig gömd i mörkret, står bakom dörren och hoppas att de ska avslöja något avgörande. Något som jag inte riktigt kan tänka ut. Jag fattar ju att de inte är några väsen som befinner sig inuti mitt huvud, att de inte har egna liv.  Jag vet att det är jag som i någon form tänker ut vad det är de pratar om. Men det är skillnad på att ”tänka ut” och att ”lyssna på tankar”. Jag ”tänker ut” en massa saker kring vad som ska hända dem, vad de har för egenskaper, vad de gillar för mat, vilka andra sorts typer de ska träffa på längs vägen som kan hjälpa mig att bygga deras berättelse. Men för att få reda på de där mer subtila detaljerna, hur de låter, hur de reagerar inför smicker, hur andningen ändras när de blir påkomna med en lögn – då funkar ”lyssnandet” bättre.

Jag har levt med den här bokidén ganska länge, men inte riktigt vetat om det var just nu som just den skulle skrivas, eller om det var någon annan historia som skulle komma före. Det har inte varit helt enkelt att komma igång. Jag har petat och knåpat, skrivit synopsis och researchat. Kollat filmer som kanske kan inspirera, lyssnat på musik för att välja vad som ska få hamna på min skrivarlåtlista. Kastat synopsis och börjat om. Fastnat flera dagar i funderingar på vad mina huvudfigurer ska heta. Jag insåg till slut att jag höll på med det där ordet som jag gillar ljudet av men inte riktigt vill syssla med innebörden – prokrastinering,

”Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, ‘framåt’, och crastinus, ‘till morgondagen’, av cras, ‘i morgon’) eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.” Wikipedia

Jag har helt enkelt varit lite rädd för att börja. Och det är ju inte så konstigt. Visst, det funkade med förra boken, men det finns ingenting som garanterar att det kommer funka den här gången. Tänk om jag kanske bara hade Down under i mig? Om det var något sorts nybörjartur? Jag kanske kör helt fast, får skrota hela idén och börja om på nytt? Jag kanske aldrig får klar ett bokmanus till och även om jag skulle få det så kanske det inte blir utgivet?

Ja, så kanske det blir.  Men nu är rösterna alltför påträngande och högljudda därinne. De vill ut. Så jag fortsätter väl och skriver ner vad de snackar om så får vi väl se om de har något smart att säga.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Bok två, Debut, Down under, Författarliv, Hjärnan, Johan Ehn, karaktärer. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag hör röster.

  1. Jag säger som Annelie, nog verkar det finnas mer där inne som vill ut och som du får ta hand om. Så inte bara Down Under alltså. (Uppskattade förresten den jättemycket: https://skrivalasaleva.wordpress.com/2017/10/12/down-under-johan-ehn/ ) Det ska bli spännande att se vad det blir av rösterna sedan. 🙂

  2. johan ehn skriver:

    Tack! 🙂
    Jag kör på, det är klart att det ska bli nåt bra av det här (och tycker mer och mer om dom för varje dag)!
    Johan

  3. Kul! Jag tror inte ett dugg på att du bara hade Down under i dig – att du har tankar att lyssna på bevisar ju motsatsen om inte annat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s