Det är i Berlin det händer

Har ni en plats som trollbinder er? En stad som väcker känslor? Där särskilda händelser inträffar?

Det har jag och det är Berlin.

Min första kontakt med Berlin var genom berättelsen Gänget i tunnelbanan (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlar om den unga västtyska flickan Christiane. Som trettonåring börjar hon använda heroin. Hon går i skolan på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna. Fascinerad satt jag på golvet i skolans bibliotek och bläddrade igenom bildgalleriet i bokens mitt som visade de unga missbrukarna vid Berlin Zoologischer Garten, Västberlins dåvarande centralstation.

När Vi barn från Bahnhof zoo släpptes på video förfalskade jag underskrifter för att kunna hyra den. Klippen från David Bowie-konserten har jag sett om och om igen. Det finns en sekvens när en narkoman drar ut en spruta ur en överdoserad kamrats arm och kör rakt in i sin egen halspulsåder. Den scenen glömmer jag aldrig och den fungerade mer effektivt än alla ANT-undervisningar genom hela högstadiet.

Några år senare kom mina föräldrar hem efter en resa med en ask full av betongskärvor. De hade råkat befinna sig i Berlin när muren föll. Ungefär samtidigt upptäckte jag också låten Die Mauer av Ebba Grön. Nynnandes på Thåström studerade jag de spraymålade bitarna och bestämde mig för att besöka Berlin.

Och min första resa till staden blev speciell. Jag och min man gifte oss i svenska kyrkan. Tämligen oplanerat. Prästen släpade med sin fru som vittne, om vi saknade sådana. ”Det är lugnt”, sa jag och tittade förläget ner på bootsen jag bar till kjolen. Jag hade glömt packa skor. Typiskt.

Därefter åt vi middag på Berlins äldsta restaurang ”Zur letzten Instanz” (till sista instans). Krogen som sedan 1600-talet har varit en samlingsplats för stadens stora, belägen invid högsta domstolen. Där i en soffa som även besuttits av Napoleon åt jag min första måltid som gift. Och det kändes stort.

Min andra resa till Berlin gjordes i mitt dåvarande jobb. Den gick raka vägen till regeringskvarteren och ett seminarium som invigdes av Angela Merkel. Absurd känsla. Man skulle kunna tro att det var den overkligaste upplevelsen men den inträffade under min tredje tur till staden. För ganska exakt ett år sedan nu.

Jag och min vän Hanna som också är författare (hon trefaldigt! – Barnflickan, Bunkern och Ryggdjur) hade bestämt oss för att fira att vi äntligen färdigställt våra manus. På en jugendkaklad vinbar någonstans i Hackischmarkt öppnade jag mobilen och möttes av bilder från fotograferingen till omslaget och inspelningen av trailern till Stockholm psycho. Jag hade ingen aning om att det var på gång och när jag såg fotot tappade jag bokstavligen besticken i golvet.

Precis som jag föreställt mig. Blodigt, stiligt och skruvat. Och jag älskar det.

Den upplevelsen går aldrig att slå, och även den kommer för alltid vara behäftad med Berlin.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, ljudboksserie, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s