Vampyrer på Operan, bus eller godis, tända ljus för döda själar

img_4444.jpg

Jag som Wednesday Addams förra halloween.

Det är snart helgen då vi hedrar och minns nära och kära som dött. Allhelgona. Men nu för tiden har vi också halloween. På radion i dag sa en folklivsforskare att många varit oroliga att halloween skulle komma hit och ta över den ”riktiga” högtiden. Att det komersiellare firandet skulle slå ut en traditionell tid för eftertanke. Men det visar sig istället att intresset har ökat för allhelgonarelaterade traditioner. Fler än någonsin smyckar gravar och tänder ljus.

Att försöka förstå sig på detta märkliga faktum att vi alla en dag ska dö har varit ett återkommande tema i litteraturen och scenkonsten. Nu på lördag har Kungliga Operan i Stockholm premiär på nyskrivna operan Dracula. Historien om greven som förlänger sitt liv genom att dricka blod blev känd för en större krets i och med den irländske författaren Bram Stokers roman Dracula, som kom ut 1897. Jag och min man var på genrepet i går kväll tillsammans med hundratals fantastiskt utklädda medupplevare. Operan hade nämligen uppmanat alla att komma utklädda till vampyrer och folk hade verkligen gått all in!

(Alla bilder tagna av Mats Strandberg)

Drömmen om att leva för evigt är lockande och samtidigt jäkligt skrämmande. Jag vill ju faktiskt inte dö. Inte som jag känner det nu i alla fall. Om det gick så skulle jag vilja frysa tiden och bara fortsätta som det är nu (kanske skulle jag helst ha stoppat åldrandet några år tidigare, när kroppen fortfarande var en aning spänstigare …).

Men historierna om de odöda beskriver också baksidorna med det eviga. Att behöva hålla sig gömd för resten av världen. Att inte vara accepterad. Ensamheten. Sorgen i att behöva skiljas från en dödlig och själv tvingas leva vidare. Nästan ett sekel innan Bram skrev om den Transsylvanska greven, skrev Mary Shelley sin roman Frankenstein – eller den moderne Prometeus. Den handlar om Victor Frankenstein som varit fascinerad av livet och döden ända sedan han var barn. Vad är det egentligen som skiljer de tillstånden åt? När hans mamma dör bestämmer han sig för att knäcka gåtan. Ingen ska behöva dö i förtid! Hans sorg och nyfikenhet driver honom till studier och makabra experiment, där målet är att sätta ihop en man av kroppsdelar från kyrkogårdar och bårhus och ge denna varelse nytt liv. Han lyckas, men något går fel och han äcklas av resultatet. Frankenstein överger sin nyfödda skapelse, som tvingas att på egen hand försöka förstå sin plats i tillvaron. Alla som träffar honom ser bara ett monster. ”Monstret” har inget språk. Han ser inte ut som vi. Han är annorlunda. Något annat.  Monstrets enda sätt att möta en värld som inte vill ha honom är med våld och förstörelse.

Berättelsen om Victor och hans övergivna monster ska också bli föreställning! Jag har nämligen skrivit en pjäs baserad på boken, och den har premiär 12 mars nästa år. Regisserar gör Daniel di Grado och så här säger säger han inför arbetet med Frankenstein.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

3 reaktioner på ”Vampyrer på Operan, bus eller godis, tända ljus för döda själar

  1. ”Så jag gnisslar tänder på en hög av plockgodis, fängslad i en kokong av lakritsremmar och presentsnören, så fort det skall till att firas.”
    Väldigt träffsäker beskrivning som jag verkligen kan känna igen mig i! Kommersen som bara gör det tydligt att vi lever i en totalt resursojämlik värld. Men samtidigt tycker jag ju om ritualerna … att samlas och sjunga, klä ut sig, äta tillsammans, höra någon hålla ett tal för att beskriva hur mycket en vän eller en käresta betyder – det är toppen!

    God helg! Johan

    Gilla

    • Hehe, så lätt blir du inte av med mig…

      Ja, det är ju inte maten eller aktivisterna jag har något emot – eller jo förresten, att dansa kring gran och midsommarstång roar mig inte, och det nöjet förmedlar jag högst motvilligt till min älskade dotter som jag så klart ”måste” uppfostra och lära vad vi gör, varför och hur vi gör det. Dessutom är min fru inte ifrån Sverige och kan därför inte rycka in och rädda mig. Tvärtom vill hon få inblick i våra svenska sedvänjor och uppmuntrar mig till deltagande. Så vad gör man? Gnisslar mera!

      Det är just det rituella jag inte står ut med. (Och att hoppa groda på allmänningen.) Traditioner – att göra och äta saker för att man gjort och ätit det vid liknande tillställningar förr, i mer eller mindre samma sällskap – är för mig motsatsen till glädje och spontanitet. Men jag tror inte jag är ensam. Inget verkar locka mer till missämja och skilsmässa än dessa högtider.

      God helg! (En vacker dag kommer min bok där jag sågar julen vid fotknölarna.)

      /Hannibal

      Gilla

  2. Jag misstänker att det är just det ”nyligen” introducerade Helloweenfirandet som förskräckt oss (ja, mig också) till att uppmärksamma gamla svenska traditioner. I kamp mot pådyvlandet, menar jag.

    En lustig sak i sammanhanget är emellertid att jag ogillar traditioner – och därmed borde uppskatta nymodigheter som kommer utifrån – men min motvilja mot kommersiella jippon (som ALLA traditioner numera är) är ännu större.

    (Jag är rätt skeptisk mot jul-, namnsdags- och födelsedagsfirande också, tillsammans med fredagsmys och påskägg. Jag ger hellre en överraskande present på en tisdag än en väntad present på bemärkelsedagen.)

    Och så har jag barn. Och man vill ju inte förstöra barnens nöje på grund av personliga ställningstaganden som de inte förstår. Så jag gnisslar tänder på en hög av plockgodis, fängslad i en kokong av lakritsremmar och presentsnören, så fort det skall till att firas.

    Gilla

Lämna en kommentar