”Men det är ju bara underhållning …”

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

En av de kloka handledarna på författarutbildningen Litterärt skapande sa till mig att jag måste sluta prata ”ner” min bok. Att jag inte ska säga saker som att ”men det är ju bara …”. Och ändå gör jag det. Meningarna slinker hastigt ur min mun i olika sammanhang.

”Men det är ju bara en underhållningsroman”

”Boken är jättejättelättläst, kanske inte så djup, men underhållande. Och lättläst!”

”Ja alltså det är ju typ chicklit, eller vad man nu vill kalla det, men liksom lättläst och underhållande.”

”Ja tycker du inte om innehållet kan du i alla fall tycka att omslaget är fint, ehhehehhee.”

Jag kan hålla på så här i evigheter. Lite trycka ner min roman, liksom bevisa att jag förstår att det inte är finlitteratur, att berättelsen och karaktärerna kunde ha mer djup, att jag förstår att jag inte löser några samhälleliga problem med min bok.

Jag trycker ner mig och min bok, helt själv, som någon sorts försvarsmekanism, som för att värja mig för alla intellektuella som tycker att min bok är skräp. Jag vill liksom bevisa att jag förstår att det här inte platsar i finrummen.

Men varje gång jag gör det glömmer jag de läsare som har älskat det jag skrivit. Jag glömmer dem som slukat berättelsen om Erika och hennes resa i Ecuador. Jag glömmer att min poäng aldrig har varit att skriva något annat än en lätt och underhållande roman som ändå kan väcka tankar hos läsaren om vilka val vi fattar i livet.

Jag glömmer bort mig själv.

Christina skrev om samma i måndags och jag känner så väl att jag kan relatera till precis allt. Det var också nåt vi pratade om när vi träffades i Göteborg. Att det måste också få finnas underhållande romaner utan desto större ambitioner på att kritisera eller diskutera vårt samhälle. Ibland vill man som läsare bara försvinna in i en fluffig fantasivärld och slukläsa en bok.

Så jag undrar – när ska jag sluta trycka ner min bok och mig själv? För jag är ju stolt över den. Är stolt över att skriva som jag gör. Och jag är extra stolt över det fina omslaget som skapats av Linn Henrichson. Det råkade faktiskt vinna en liten tävling på Helsingfors bokmässas Facebooksida.

Ja, jag skriver en liten tävling, för det var ju inget officiellt. Bara en liten Facebookomröstning där min bok rankades som snyggaste bok i Svenskfinland 2017. Högst ovetenskapligt och inte alls så många röster inblandade, så inget jag ska skryta med eller så. Det fanns ju inte ens ett pris, bara ett omnämnande …

Ser ni? Jag gör det igen. Jag får börja om från början.

”Min debutroman ”Vad heter ångest på spanska?” är en underhållande och varm historia om att hitta sig själv på andra sidan jorden. Dessutom är det Svenskfinlands snyggaste bok 2017. Jag tycker att du ska köpa den, lägga dig i soffan en söndag, drömma dig bort till Ecuador och glömma att det är november ute. Trevlig resa!”

Annonser

Om kuggekugge

Frilansjournalist, företagare och författardebutant hösten 2017.
Det här inlägget postades i Debut, Michaela von Kügelgen. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till ”Men det är ju bara underhållning …”

  1. Malin skriver:

    Stark igenkänning. Så gör jag med, både gällande mitt skrivande men även andra saker om mig själv. Idiotiskt.

  2. Katarina skriver:

    Igenkänning. Men inte på det viset att jag själv hade några ambitioner med att skriva något djuplodande, utan mer för att det verkade som om en del i min omgivning som visste att jag skrivit sedan barnsben och som engagerat peppat längs vägen, liksom blev besvikna när min debutroman (chick lit) släpptes och de förstod att det ”bara var en underhållningsroman”. Som om allt väsen jag gjort (eller som de tyckte jag gjort) av att jag skrev inte var värt det eftersom det var en lättsam bok. Och med Romantik inblandat med. 😮 Själv skämdes jag inte för det men det blev så konstigt när folk som tidigare varit så peppande slutade höra av sig efteråt. Som om de blivit besvikna för att det inte handlat om en framtida litteraturpristagare. Men man kan ju inte rå för andras fördomar eller förväntningar. Det var ju inte som att jag skrutit och sagt att det här det kommer bli så jävla stort, vänta ni bara, och remember my name. I’m gonna live forever.

    • Elin Säfström skriver:

      Men oj, vilken trist reaktion! Jättekonstigt, tycker jag. Men det är väl ingen hemlighet att det ”litterära” ses med oerhört mycket blidare ögon än det ”kommersiella”. Jag vet att Daniel Sjölin, t.ex., som påbörjade sin karriär med extremt ”fin”, prisvinnande stil, fick en massa skit när han ”sålde sig” till det kommersiellt gångbara, lättsmälta.

      Mycket citationstecken här. Avskyr det egentligen, men tyckte att det var befogat:)

      • Katarina skriver:

        Men eller hur? Jag hade aldrig uppfattat de personerna som några litteratursnobbar men det är nog så, att lättsam, humoristisk och romantisk litteratur har många människor fördomar om, även de som inte är några direkt kännare eller storläsare själva. Himla trist. Som om drömmar och skrivglädje inte är värda lika mycket om resultatet inte är tillräckligt ”fint”?
        Det har jag med hört om. Hade inte han återgått till finlitteraturen igen sedan dess?

    • kuggekugge skriver:

      Verkligen jättetråkig reaktion. Hatar hatar hatar att böcker rankas på detta sätt och gud så tråkigt att dina vänner inte kunnat uppskatta det du gjorde och vara stolta över dig.

      • Katarina skriver:

        Visst känns det trist? Jag tycker du ska prata om din bok med stolthet! 🙂 Det är många som drömmer om att skriva och visst är det lätt att säga: ”När jag får tid ska jag med skriva en bok”, men få klarar av att fullfölja ett helt romanprojekt. Att sedan få det antaget, utgivet och bli läst är en merit i sig, och då har vi inte ens snuddat vid själva bokens kvaliteter. 🙂 Det sista inom kursiv lät perfekt! Kör på den pitchen tycker jag 🙂 Med huvudet högt! Jag blir nyfiken på att läsa din bok!

    • Malin skriver:

      Men vad har de skrivit och gett ut för böcker då? Ingen, eller hur?

  3. Elin Säfström skriver:

    Åh gud, jag VET! Jag gör det HELA TIDEN! Någon får t.ex. nys om att jag är författare och undrar vad jag skriver, och då sätter jag igång – ofelbart! ”Det är bara ungdomsböcker. De är jättekonstiga. De handlar om tomtar och troll i Stockholm. Rätt tramsigt.” Detta ackompanjerat av flackande blick och allmänt ursäktande kroppsspråk. Och så ser jag till att tillägga att det inte är någonting jag kan leva på. ”Egentligen” är jag programmerare, hävdar jag. Och det där sista är inte sant! Jag är inte min pengagenererande yrkesroll. Jag är mycket mer författare i så fall. För där ligger min själ och mitt hjärta. Och jag skriver mina böcker för att jag själv är road av precis den typen av historier. Jag gillar det vansinniga och humoristiska. Så det så.

    • kuggekugge skriver:

      Alltså vi måste kanske gå en utbildning i att stå på oss och vara stolta över det vi gör? För vi HAR ju faktiskt skrivit böcker och då får man för fan också vara stolt – oberoende av vad man skriver. Kram!

    • Katarina skriver:

      Helknasigt! Det är som om man vill förekomma deras reaktioner. 🙂 Du kanske kan fokusera på teman istället samt berätta om alla fina omdömen de fått! 🙂
      Ibland har jag lekt med tanken att sväva ut i filosofiska irrgångar om vilka ämnen en bok berör och försöka få det att låta så flummigt och ”konstnärligt” som möjligt för att se om det ändrar på folks reaktioner 😉 Kunde vara ett kul experiment om inte annat 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s