Let´s lose our way together

När jag blir vuxen ska jag göra precis det jag vill och det ska jag fira, tänkte jag som liten. Men när jag fyllde tjugo satt jag fast i en skolbänk på juristlinjen, när tjugofemårsdagen stundade slavade jag som notarie och vid trettio befann jag mig i en säng på BB med en nyfödd liten bebis. Alla anledningar att fira men på ett annat sätt. Samtidigt som jag fick barn föddes emellertid också drömmen om att förändra mitt liv. När skulle jag få leka?

Åren gick och drömmen växte till en besatthet. Den bubblade som kolsyra i blodet. Jag bytte jobb, men det hjälpte inte. Jag började utbilda mig under kvällar och helger, men det stillade inte begäret. Jag pluggade grafisk design och formgivning och gick på Berghs. Allt ansatser att komma närmare något tillåtande och kreativt. Vid trettiofem var jag nerbruten och höll på att förlora hoppet. Varför är vuxenvärlden så seriös och dötrist? Tycker verkligen den jämnåriga personen i kavaj och scarf mittemot mig i fikarummet att det är vrålspännande med bostadsrättsinköp, årgångsviner, bilbarnstolar eller EU:s nya momsdirektiv?

För att inte helt tappa tillvaron startade jag ett resekonto. En sparbössa för hejdlös upplevelsekonsumtion – motsatsen till förnuftigt investerande. För någon gång skulle jag alldeles oavsett fira fyrtioårsdagen.

Sen började jag skriva och dörren till en fantasivärld öppnades.

Vid trettioåtta år och tio månader inträffade det som jag egentligen aldrig vågat tro på och strax efter trettionio fyllda höll jag ett bokkontrakt i min hand.

När fyrtioårsdagen väl inträffade märkte jag det knappt för jag var djupt indragen i skrivprocessen till bok nummer två. Det blev inget firande men vad gör det när lekplatsen som skrivvärlden utgör är bästa sättet att spendera dagen.

Och nu, vid fyrtio och ett halvt, har min resa blivit verklighet. Fast det känns fortfarande som jag drömmer.

Turen gick till Japan och jag har precis kommit hem. Med mig tillbaka har jag en resväska full av snacks i galna smaker och jättemycket kärlek till det landet.

Människorna jag mötte var oerhört hjälpsamma, respektfulla och verkade sätta ett stort värde i att anstränga sig. De äter vackert förpackade små matknyten och trippar runt i regnet eller solen (oavsett väder med ett paraply i handen) i små opraktiska finskor med handväskan fullastad av plyschbollar – mitt allra bästa!

Allt är rent, ordningsamt och jätteknasigt. Allmänna toaletter lämnas i ”mint condition” och erbjuder ljusshower, cirkusmusik eller varför inte bara en oväntad rumpduschning beroende på vilken knapp du väljer (eller en hård stråle rakt i ansiktet om du står framåtlutad och letar efter spolningen).

Japanerna verkar också vara världens vänligaste folk. I Tokyo korsar närmare 2,4 miljoner fotgängare samma övergångsställe varje dag utan att krocka, kvinnor har egna köer till tunnelbanan vid rusningstrafik och ordet ”ficktjuv” är helt okänt. ”Va? Varför skulle man ta något olovandes? Det är ju förbjudet?”

Enda nackdelen är språkförbistringen. Jag tecknade matbeställningar och visade med mobilen men de komiska missförstånden stod på rad. ”Va, beställde jag kallt te med sprit i? Är bläckfiskinälvor verkligen på menyn?”

Det är omöjligt att hålla reda på vilken toffla som är den rätta eller vad som är mat och vad som är blomsterarrangemang när man går på restaurang. Följande dialog utspelade sig på ett ställe jag besökte.

Jag: ”I would like to pay”

Jättevänlig japansk servitris med förvånad blick: ”You would like to play?”

Inte en helt konstig reaktion ändå för Japan är ett land där vuxna fortfarande verkar tillåtas att leka. I huvudstaden trängs små enfamiljshus bredvid glasbeklädda skyskrapor omgivna av en slingrande järnväg som hänger i luften och trafikeras av moderna förarlösa tåg. Och det finns hela stadsdelar fulla av mangafigurer och arkadspel. Eller varför inte kaféer där du kan klappa igelkottar och ugglor. Allt för den som är över arton. Själv passade jag på att dricka ett rosa glas vin under en diande chockfärgad enhörning ackompanjerad av två helgalna dockliknande technofigurer som samtidigt dansade en monsterdans. (BTW – om detta är något du direkt känner att du är sugen på att göra rekommenderar jag ett besök på Kawaii Monster Café i grannskapet Harajuku.)

I en västlig förort till Tokyo ligger Ghiblimuseet. En av punkterna på min bucket list. Sedan långt tillbaka är jag ett stort fan av Hayao Miyazaki och Min granne Totoro har jag sett hundratals gånger. Mottot för museet och alla Studio Ghiblis filmer är: ”Låt oss bli barn på nytt” eller ”Let´s lose our way together.” Det känns närmast självklart när man kryper runt i museets slingrande trappa eller lutar sig tillbaka i den lilla biografen för att följa med Totoro på ytterligare en färd med kattbussen. Det för också tankar till Pippi Långstrump. Men hon uttryckte det: ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.” Ni vet, när Pippi får spunk och hittar krumelurpiller. Om man äter dem i mörkret och samtidigt upprepar ramsan slipper man bli vuxen. Skönt.

Utanför Ghiblis hus

Hayao Miyazaki är också ett fan av Astrid Lindgren och Studio Ghiblis sista satsning är faktiskt en samproduktion om Ronja Rövardotter. Nu har verksamheten lagts ner på grund av att Hayao Miayazaki dels börjar bli hundrafemtio år gammal (nä, sjuttiosex vilket inte är någon ålder i Japan), dels har fått vikande lönsamhet eftersom Hayao Miayazaki vägrar att lägga ut produktionen till låglöneländer som Sydkorea och Indien. Men filmerna kommer leva kvar för alltid och framförallt budskapet – Let´s lose our way together.

Själv sitter jag nu, vaken mitt i natten, och inser hur privilegierad jag är. Inte bara för att jag fått göra en fantastiskt resa utan kanske främst för att jag lagom till vuxen ålder faktiskt hittat mitt alldeles egna krumelurpiller – skrivandet. För det är att få bli barn på nytt.

Astrid Lindgren är även min idol och min äldsta dotter heter Astrid. Visste ni föresten att Astrid Lindgren skrev Pippi Långstrump som trettioåttaåring och slog igenom föst i fyrtioårsåldern. Åldern då man får börja leka igen.

Den här sparbössan pryder nu mitt skrivbord

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Ögonvittnet, Debut, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Let´s lose our way together

  1. Tänk, jag som alltid tänkt mig att jag kommer peaka när jag är 43. Tio år kvar, men snart så! På vägen dit tänker jag skriva skriva skriva, för det är verkligen som du säger – det är som att få bli barn på nytt. När annars i vuxen ålder får man kasta sig in i något med huvudet före och bara glömma bort allt ansvar?

  2. Elin Säfström skriver:

    För mig föll precis allt på plats i livet när jag blev fyrtio, och de två kronorna på verket var väl bokkontrakt samt föräldraskap. Men gud, vad jag har suttit på en ändlös rad av kontor och frågat mig detsamma som du: Den här människan i fikarummet, vill hon ingenting mer? Det måste hon ju! Men varför står vi då här och låtsas att vi bryr oss om lösningsförslag, systemarkitektur, sprintplaneringar och fan och hans moster? Det var jävligt läskigt att inte veta ifall jag någonsin skulle hitta ut, liksom.

    Och Japan! Ja, du vet ju att jag är ett stort fan, eftersom jag hela tiden tjatar om det på Instagram. Vill verkligen dit igen.

    • bagstam skriver:

      Man undrar så mycket över vad de egentligen har i sin garderob, de där fikarumspersonerna. För jag är övertygad om att det finns något där. Något helt annat.

      Alltså Japan, vilket land! Jag måste åka dit igen!

  3. En dag är jag också vuxen och får göra vad jag vill. 😉 Tack för ett inspirerande och fint inlägg!
    Det är inte lätt att hitta rätt och nå sina drömmar, men att det går, det är jag säker på. Och fyrtio är alltså det magiska strecket. Snart där… 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s