Pratar mig förbi hindret

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det sägs att en inte ska prata om det en skriver. Det sägs att ett manus ska vara en hemlighet. Att skrivandet kan tappa kraft om en pratar om texten. Jag vet inte.

Jag äter frukost med min snubbe och han frågar hur det går för mig med skrivandet. Jag säger att det går upp och ned. Att det är kul och svårt och härligt och kämpigt. Han frågar vad jag skriver på och jag berättar om en essä om gymnasietiden och kaoset och fyllan. Jag säger att den känns meningslös. Typ: Varför skriver jag det här? Vem bryr sig? Samtidigt känns den viktig. Någonstans finns det någonting i den. När jag berättar om essän börjar jag närma mig det där någonting. I samtalet hittar jag nya vägar och perspektiv och vinklar.

Att berätta för honom om det jag skriver har hjälpt mig många gånger. Ibland funkar det inte. Ibland ställer han fel frågor och jag blir irriterad. (förbannad). Det är en balansgång. Men för det mesta funkar det.

När funkar det? För mig handlar det mycket om distansen till texten. Jag skulle inte kunna berätta om en text i anslutning till skrivpasset. Jag behöver komma ur den. Komma bort från den. Annars är det sårbart och jag blir arg och sur och ledsen och otrevlig.

Förr funkade det aldrig. Förr vill jag, och behövde jag, hålla texterna hemliga. Jag tror att skrivutbildningarna har hjälpt mig att prata om det jag skriver. I utbildningen är det liksom meningen att prata om texter och visa texter oavsett hur ofärdiga eller färdiga de är. Jag har hittat mitt sätt att prata om text och hittat anledningen till att göra det. För det handlar inte om att stilla någon annans nyfikenhet – det handlar om att prata mig förbi ett hinder.

Och det hjälper.

p.s Hur känner du inför att prata om det du skriver? d.s

P.p.s Det går framåt med mitt forskningsprojekt om flickor och flickskapet. På min hemsida kan du läsa mer om projektet. Klicka här d.d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Författarliv, Marica Källner, Skrivprocessen och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Pratar mig förbi hindret

  1. Ingrid skriver:

    Tjo Marica! Mitt i prick! Jag vill gärna visa mina alster för någon, men inte för närståend personer.
    Jag känner en mycket omtyckt författare som skrivit tre historiska romaner. Hennes man har aldrig läst hennes böcker. Måste kännas bittert.

  2. Peter Winai skriver:

    Jag tror ni har rätt i att det är svårare att prata med dem som står nära. Överhuvudtaget är det olika, det finns de som jag har lättare med, oavsett avstånd. Helt klart är att tiden på Författarskolan, särskilt den senare tiden på Masterutbildningen har haft betydelse för mitt sätt att förhålla mig till samtal under skrivandet och för boken jag ger ut nu, På flykt till kärleken. Människor med olika profiler, åldrar och kön på textsamtalen. Inte alltid att jag följde responserna – men utan dem hade det blivit något annat. Det kan också vara så att jag inför samtal föregriper frågor – och jag är kanske inte ensam om att höra röster:) bakom ryggen, även om de är betydligt mer hanterbara nu. Förresten – en tanke – vi kan diskutera med levande eller fiktiva personer. Kan vara bra både och.

  3. Ethel skriver:

    Det är väldigt olika hur det känns. Frågar min man är det mycket känsligare att berätta än att svara en väninna. Tror det är för att han känner mig så bra att han tolkar och förstår känslan mycket bättre. Ibland övertolkar han, förstås, inbillar jag mig. Det kan vara en text som jag tycker att jag har distans till, att det inte handlar om mig. Men han ”avslöjar” mig. Jag rodnar.
    Håller med dig om att det ofta handlar om att hitta en lösning på ett problem jag har i en text. Och att samtalet då ger upphov till nya kreativa tankar om hur jag ska gå vidare, i och med att jag sätter ord på det som hindrar mig.

    • Marica Källner skriver:

      Det är inte alltid lätt att prata med de som står närmast! Känslorna som sagt 🙂
      Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s