Måste jag till New York nu?

 

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

Jag skrev stora delar av Down under på olika hotell runt om i landet. Jag var ute på turné med Teater Barbaras föreställning Barbie-Nils och pistolproblemet och vi spelade främst för förskolebarnen. Vi spelade föreställningarna ganska tidigt vilket innebar att arbetsdagen var slut typ efter lunch. Jag kunde gå tillbaka till hotellet och sätta mig och skriva i några timmar utan att bli avbruten av allt sånt som måste fixas om jag hade varit hemma.

Nu är jag ute på en ny sväng (med samma föreställning!) och känner riktigt hur muskelminnet vaknar till liv. Jag har planerat sedan länge att få in några skrivpass på nya boken under turnéveckan, men jag har också undrat om det skulle gå lika bra den här gången. ”Tänk om det bara var förra boken som funkade på hotell?” Men så fort jag kommer in på rummet så känner jag det där lugnet som hjälpte mig sist. Jag tycker det är så skönt med den här ”cellkänslan”. Allt jag behöver finns här på ett begränsat utrymme. En säng, ett skrivbord, en vattenkokare, och en toalett med dusch. Går jag ner i lobbyn så finns det snacks, en trappa ner ett gym, och varje dag får jag en kupong som kan lösas in till en vegetarisk måltid i restaurangen.

Jag gör i ordning en kopp te och sätter mig vid skrivbordet, slår upp datorn och öppnar mina dokument. Jag gillar att ha allt framme: researchmappar, synopsis, anteckningar från mobilen, inspirationsbilder, spellistor (både till mig att lyssna på medan jag skriver, och såna jag gör till mina karaktärer). Och så lägger jag fingrarna på tangenterna … ”Hmm … det var väldigt vad det låter utanför fönstret. Vad kan det vara?” Jag har dragit för gardinen för att inte distraheras men för den nu åt sidan igen. ”Jaha, det är den där kranen som lyfter stora betongblock på byggarbetsplatsen nedanför.” Jag blir sittande och stirrar på den gigantiska lyftkranen som svingar enorma väggdelar i  grå betong högt över en radhuslänga för att till slut leverera dem till en byggställning som omsluter vad jag förstår, av en stor banderoll på stängslet nedanför, ska bli ett köpcenter. Det ska vara klart våren 2019. Jag återgår till slut till tangenterna. ”Nu kör vi …  Eller? Jag är faktiskt lite sötsugen … hmm … Såg jag inte en skål med kolor på disken i lobbyn … Då behöver jag ju inte ens gå ut på stan. För det skulle ju ta en massa onödig tid från skrivandet men att bara ta hissen ner tre våningar och sno åt mig en näve fruktkolor tar ju ingen tid alls!”

Trettio minuter senare. (Jag var nämligen tvungen att prata lite om kantareller med hon i repan.)

”Yes! Nu är förutsättningarna perfekta! Slurp! Oj, det var lite kallt. Ska bara koka nya te. Nu så!”  Jag börjar med att läsa igenom senaste kapitlet. För att riktigt få möjlighet att hamna i den värld jag försöker beskriva. ”Ojdå … Det var ju inte riktigt en bra formulering det där inte … Den kan helt klart göras snyggare.” Jag fastnar totalt på om de tunga gardinerna med de tofsprydda omtagen ”draperade”, eller ”täckte” större delen av fönstret? Märker att ordet ”omtag” markerats som tvivelaktigt och blir tvungen att ge mig ut på nätet och kolla upp gobeläng- och draperingsterminologi. Det plingar till i mobilen: ”Börjar kurra lite i magen … Ses om 5 i restaurangen?” Det är från min kollega Anders. ”Redan?” Jag kollar på klockan. Va! Hur är det möjligt? Hur kan det ha gått tre timmar? Vad har jag skrivit då?:

Jag tog ett steg mot glasdörrarna och såg till att inte få med mig palmen när jag gick ut från köket.”

I och för sig ganska starkt, men jag hade väl ändå hoppats på att ha fått ur mig lite mer än så! ”Fan! Du har så dålig disciplin!” bannar jag mig själv. ”Nu hade du ju värsta förutsättningarna för att få en hel del gjort – och vad gör du? Slarvar bort det på en massa dravel! Följer minsta vink från den där ofokuserade lilla hjärnan!”

Då slår det mig. Tänk om den här boken inte kommer att kunna skrivas på hotell? Tänk om den vill bli skriven på tåg? Eller på en brygga i skärgården?
Eller … i New York?

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Måste jag till New York nu?

  1. Hannibal skriver:

    JA – prokrastineringsrapport! Igenkänningsfaktorn är skyhög! Tyvärr.

    • johan ehn skriver:

      Oh yes … ”skjut gärna upp till i morgon vad som skulle kunna göras i dag” – är ett mantra min hjärna spelar upp flitigt …

      Ha det gott/johan

  2. Heja Barbie-Nils förresten! Jag och mina barn såg den i Jönköping förra omgången och vi tyckte mycket om den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s