I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”
Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.
Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…
Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.
Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…
Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…
Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…
…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!
Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…
Hänga in i garderoben!
Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…
Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.
”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”
Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.
Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.
Debutantbloggen 