Tillbaka to the scene of the crime … 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Om du svänger av E6:an i Kungälv och tar sikte mot Marstrand, tar av i Ytterby, så kommer du att efter några kilometer rulla igenom samhället Kärna. Det är ingen metropol. Där finns Coop, pizzerian, macken, frisörsalongen, återvinningsstationen, en fotbollsplan borta i svängen, och där tar det egentligen slut. Men det är en viktig plats för både mig och min man. Kärna har till exempel lånat ut sin charm till den fiktiva plats där demensboendet Tallskuggan ligger, i Mats Strandbergs fantastiska roman HEMMET. Det är där Monika kämpar med både sitt sjukdomstillstånd och med påhälsningar från något som inte verkar höra hemma här i vår värld …
Både jag och Mats har suttit och skrivit en hel del i de här trakterna på grund av att jag jobbat flera somrar ute på Tofta Herrgård. I det gamla trevånings-magasinet bakom stallarna huserar nämligen sedan åtta år tillbaka Teater Tofta. Där har det spelats Strindberg, Ibsen, Norén, Göran Parkrud och senast Jonas Gardell. Det är en fantastisk miljö och teatern är ganska unik med sina fyra läktare som omringar den lilla scenen i mitten.

IMG_0698De första två åren bodde vi på övervåningen hos en äldre dam som var född på orten och så gott som aldrig hade varit därifrån (det är faktiskt i det huset där en av Mats huvudkaraktärer, Joel, växte upp, och som han nu måste tvinga sin mamma att lämna för att flytta in på demenshemmet). Jag skrev också så gott som hela pjäsmanuset som senare blev Down under i det huset.
De två följande åren bodde vi på det här stället.

Skärmavbild 2017-11-16 kl. 23.39.12Vi kallade det ”Muminhuset”. Det är en gammal kvarn från mitten av 1800-talet som byggts om till boende. Själva vingarna är nedmonterade sedan länge och det är nog bra för det kan blåsa rejält därute. Nuförtiden sitter kvarnen fast i ett fixerat läge men när den var i bruk vred man hela byggnaden för att fånga så mycket som möjligt av vinden. Längst ner finns kök och matrum, en våning upp ett ”sittrum” med den gamla kvarnstenen som bord i mitten, och högst upp ligger sovrummet. ”Muminhuset” ligger längst ut på en liten udde vilket gör att man är så gott som omgiven av vatten. Här skrev jag en stor del av råmanuset till Down under. När föreställningen väl hade haft premiär och jag inte repeterade på dagarna, var det en fantastisk möjlighet att få koncentrerad skrivtid där. Jobba med bok på dagarna och spela teater på kvällarna. Och mitt ute på vishan så inte så mycket som drog och var tvunget att ordnas med.

I onsdags kväll var jag tillbaka på Tofta för att medverka i Teater Toftas vänförenings årliga höstsoaré. Det var skådespelare och musiker som arbetat med teatern genom åren som spelade, sjöng (jag sjöng också!), det visades klipp ur en kommande film och en scen från nästa sommars teaterproduktion. Till det serverades mat, dryck, kaffe och kladdkaka. Jag var inbjuden att delta i ett samtal om skrivande tillsammans med dramatikern, regissören och psykologen Göran Parkrud. Samtalet modererades av Emma Vendelek som är socionom och litteraturvetare och har följt teaterns arbete under alla år. Jag gillar verkligen att prata om skrivprocessen och allt kring den. Att få frågor som liksom tvingar mig att formulera mig kring saker som är svåra att sitta och fundera ut själv på kammaren. Situationen med strålkastarna, publiken och mikrofonen i fejset gör ju att allt blir förhöjt och extra skärpt. Jag fick bland annat frågan om det är tufft att skriva baserat på svåra upplevelser ur sitt eget liv, och kom verkligen på att det för mig är som med skådespeleriet. För några år sedan spelade jag, just på Teater Tofta, en man som förlorat sin fru och sitt barn i en bilolycka. Asjobbig livssituation och han mådde verkligen skit. Men de kvällar när allt funkade, och jag fick med mig allt jag behövde för att kunna gestalta den där mannen, då mådde jag ju väldigt bra. Jag kunde känna en sorts eufori över att jag faktiskt fick till det. Och så har det varit att skriva de delar av Jims liv i Down under, som bygger på jobbiga episoder ur min historia – när jag inte lyckats få fram känslan, då har det varit skitjobbigt. Men när jag känt att det funkat, att texten faktiskt gestaltat den där vidriga känslan jag velat få fram – då har det ju bara varit toppen!

HELGTIPS!

KUNGÄLV:
I kväll fredag 17 november kan man bege sig till Kungälv och träffa Mats Strandberg och Karin Bojs som samtalar om sina böcker! LÄS MER HÄR

STOCKHOLM/SUNDBYBERG:
I morgon lördag 18 november kan man träffa mig och Jenny Jägerfeld i Hallonbergen/Sundbyberg på Biblioteket mellan 15.00-16.00 med efterföljande bokförsäljning och signering! LÄS MER HÄR

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och nu även författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, debutantåret, Down under, Författarframträdanden, Författarsamtal, Johan Ehn. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tillbaka to the scene of the crime … 

  1. Elin Säfström skriver:

    Spännande! Både att få se Joels hus och det fantastiska Muminhuset. Teater Tofta torde vara värt ett besök.

    • johan ehn skriver:

      Verkligen! Hela bygden och naturen är fantastisk! Teater Tofta håller alltid bra klass och man kan rida ut på islandshästar!

      Ha det gott/johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s