Men … det här är ju bra!

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

För ett år sedan slet jag som en galning för att ro mitt NaNoWriMo-projekt iland och mitt manus landade faktiskt på drygt 50 000 ord, jag stapplade över mållinjen den sista november. Det enda jag minns från skrivprocessen är att det mot slutet blev riktigt riktigt dålig text, men jag hade ändå på en månad skrivit ett råmanus med en början, ett mitt och ett slut. Så där ungefär i alla fall.

Sedan den 30 november i fjol har jag knappt öppnat textdokumentet och när någon i våras frågade vad romanen handlar om kunde jag faktiskt inte svara. Jag mindes inte ens vad huvudpersonen hette! (Hon heter förresten Stella.) Men hur sjukt är inte det? Att inte veta vad man skrivit på i en hel månad?

Nu i november är det stipendieansökningstider här i Svenskfinland och det var dags att öppna dokumentet för att kunna bifoga ett arbetsprov för min ansökan. Eftersom jag knappt kunde komma ihåg vad manuset handlar om har jag några gånger hunnit tänka att jag säkert får slänga alltihop och börja med nåt nytt.

Jag bävade lite inför att läsa texten och var rätt säker på att det är helt skräp, men hör och häpna – det var ju faktiskt ganska bra! Nu var det ju bara de två första kapitlen jag ögnade igenom, men ändå. Jag tycker att läsaren får ett tydligt grepp om personerna och vad huvudkaraktärens problem handlar om. Anslag och ton sitter och det kändes som en jättestor och positiv överraskning. Nästan som att hitta en liten skatt eller present i datorn!

Alla som skriver vet att det är bra att låta texten vila, men att låta texten vila så länge att man själv inte heller kommer ihåg nåt kan uppenbarligen vara en helt bra taktik. Nu är det ju som om jag skulle läsa någon annans text. Tyvärr har jag ju inte tid att börja arbeta med manuset än (först måste jag skriva tvåan färdig, ehehe), men jag är i alla fall mycket mer sugen på det nu!

Vad skrev jag i min ansökan då? Bland annat följande:

”Allt jag (inte) ångrar” är en tvättäkta finlandssvensk chick lit/romance – en genre som knappt existerar i Svenskfinland. Romanen är en finlandssvensk Bridget Jones och läsaren får följa med på ett äventyr i Helsingfors och Österbotten. Boken handlar om jakten på kärlek samt om drömmar och missförstånd. Jag har valt att låta romanen utspela sig både i huvudstadsregionen och Österbotten för att kunna utnyttja de fördomar regionerna har för varandra men också för att visa hur lika vi sist och slutligen är. Det är en varm och humoristisk berättelse med det finlandssvenska perspektivet i fokus.

Vad tror ni om det? Regnar det in stipendiepengar nu? Och förresten, det här med stipendier och sånt, är det nån som är intresserad av att läsa ett inlägg om det? Kommentera gärna!

Om kuggekugge

Frilansjournalist, företagare och författardebutant hösten 2017.
Det här inlägget postades i Debut, Michaela von Kügelgen, Nanowrimo, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Men … det här är ju bra!

  1. TIDSTJUVEN skriver:

    Låter ju som en jättespännande romanidé! 😀

  2. bookangelsite skriver:

    Ja skriv gärna inlägg om stipendier . Håller tummarna för att du får ditt! Lycka till!

  3. Gärna ett inlägg om stipendier. 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s