Räcker envishet?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

I tisdags skrev Anna om att kämpa med omskrivning. Här kommer fler tankar.

Ibland är en text omöjlig. En skriver ett utkast. En skriver igenom utkastet. En pustar ut. Tänker: Puh, nu är den färdig! Nästa gång en öppnar dokumentet och ser texten tänker en: Herregud, det är ju jättemycket kvar att göra!

Vissa texter lägger jag ned efter ett utkast, eller ett halvt utkast. Ofta kan jag inte konkret säga vad som inte funkar, jag vet bara att det inte gör det. Att det som inte funkar är så problematiskt att det inte är någon idé att fortsätta.

Vissa texter funkar inte – men jag kan inte lägga ned dem. Just nu skriver jag en krånglig essä. Jag började skriva den i våras och då var idén att reflektera kring skrivande för unga. Genom att utgå från min egen tonårstid undersöka processen när en skriver berättelser för unga. Det blev platt. Efter ett responssamtal fick jag idén att istället skriva om övergrepp. Vad övergrepp är och kan vara. Hur olika övergrepp kan vara och hur olika de som utsätts reagerar. Det drog igång essän – men det var inte rätt. Kändes inte rätt. Det var någonting annat essän handlade om. Nu har jag en ny idé, ett nytt perspektiv och skriver om en gång till. I textens mapp finns en massa varianter av essän och den har bytt titel flera gånger. Jag vet inte om den nya idén är rätt, men jag tror att jag börjar närma mig.

Ett annat exempel på en svårskriven text är en novell till samlingen om flickor. Novellens första utkast hade två parallella berättelser och allt var skrivet i förstaperson. Sedan skrev jag om den ena berättelsen i tredjeperson. Sedan separerade jag berättelserna och gjorde dem till två olika noveller. Sedan gjorde jag några genomskrivningar. Nu ändrar jag tillbaka tredjepersonsberättandet till förstaperson. Vet inte vad som kommer att ske efter det.

Envishet. Jag tror att det är författarens bästa egenskap. Först ska en envisas med att skriva texten och sedan ska en envisas med att fortsätta skicka till förlag trots alla refuseringar.

Jag är inte en envis person. När någonting krånglar ger jag upp. Om jag inte hittar den där öppna-här-flärpen på kakpaketet sliter jag upp det och det går sönder och kakorna ramlar ut och det blir smulor överallt. Det är bara i skrivandet som jag är envis och tålmodig. Varför? Varför bara i skrivandet?

Kanske räcker det inte med envishet. Kanske måste det finnas någonting mer. Jag måste tro på texten även när den inte funkar. Jag måste tycka om texten. Vilja vara i den, vilja vara med personerna i den. Vilja använda textens språk och uttryck. Det måste vara roligt att skriva den. Oavsett hur många utkast det än blir, hur många omskrivningar och Förändringar och strykningar och nya idéer. Hur problematisk texten än är. Det måste vara något som driver mig att fortsätta. Annars ger jag upp.

Självklart är det inte alltid kul. Självklart finns det hemska skrivpass. Men det måstealltid kännas värdefullt – på något sätt.

p.s Är du envis? d.s

p.p.s I Det som får plats finns två essäer där jag reflekterar kring texter som inte funkar. Essäerna heter När det blir fel och Hon som inte finns. Båda undersöker novellen Bullerbyn finns inte som också är med i boken. Det var oerhört givande och spännande att skriva dessa essäer. Tror att de är mina favoriter i samlingen – just för att de behandlar problematiska texter och skrivande som blir fel. d.d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Det som får plats, Författarliv, Marica Källner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Räcker envishet?

  1. Kurt skriver:

    Inspireras av Prof. Angela Duckworth, som i sin forskning kunnat visa att ett eget driv: Grit, att kämpa vidare trots svårigheter, är viktigare än intelligens och individuella förmågor . Grit
    Konsten att inte ge upp:

    https://www.nok.se/Akademisk/Titlar/Pedagogik/Popularpedagogik/Grit/

  2. bookangelsite skriver:

    Jag är också väldigt envis när det kommer till vissa saker. Men har ibland inget tålamod. Tror att det är skillnad på envis och tålamod. När jag skriver är jag envis som bara den men tålamodet håller inte alltid hela vägen genom berättelsen. Tycker också att envisheten är en bra egenskap som författare.
    Tack för trevligt inlägg!
    Ha det så bra

    • Marica Källner skriver:

      Du har nog rätt i att envishet och tålamod inte är samma sak. Känner igen mig i det.
      Tack för din kommentar!

  3. Ethel skriver:

    Jag är lite som du, envis när det gäller skrivandet men stubinen är ofta kort i andra sammanhang. Har nyligen fått tillbaka ett lektörsutlåtande på mitt senaste manus. Många kommentarer på sådant hen inte tyckte var bra eller inte stämde eller var ologiskt. Min första tanke var att berättelsen inte funkade alls, helt enkelt ett dåligt skrivet manus. Men sen började jag mer och mer se responsen som en hjälp att komma vidare. Så nu börjar jag om. Från första meningen. Och det känns kul!

    • Marica Källner skriver:

      Vad bra att du kunde se responsen som hjälp. Min erfarenhet är att responsen behöver sjunka in lite innan jag kan amvända den. Härligt att det är kul att jobba med manuset igen 🙂
      Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s