Fan va bögigt!

Skärmavbild 2017-12-08 kl. 01.27.54När jag var liten så fanns det ingen som var gay, bi, trans, queer, gender fluid, intersexuell, eller något annat inom vad vi i dag ofta kallar HBTQ. Eller nja … det är ju inte riktigt sant, de fanns ju därute – eftersom vi alltid existerat – men de syntes inte. Och ingen av dem hade någon som helst existensberättigande. Inte som hela sig själva i alla fall. Om det kom fram, eller ens misstänktes att någon var ”avvikande”, då kunde personen få ett namn tilldelat sig: ”Bög-Jörgen”. ”Fjoll-Majjen”. ”Klänningsgubben”. När jag växte upp på 70-talet var jag inte tillräckligt ”killig” för att få passera obemärkt. Jag lekte med tjejer, var ointresserad av sport, höll inte ens på något lag, läste böcker. Då låg det nära till hands att lägga till bög, framför mitt namn, som en tydlig markering. ”Vadå, håller du på med hästar? Fan va bögigt!”. Det var ett fult skällsord som beskrev beteende och en typ av människor som ingen ville förknippas med, som det stod fritt att skämta om – och göra illa. Det var ju vetenskapligt något fel på bögar. Åtminstone fram till 1979 när Socialstyrelsen beslöt att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom.

Jag glömmer lätt av detta. Att jag som ung tonåring ständigt gick omkring och var livrädd att någon skulle tro att jag var det där, eller ännu värre – att jag verkligen var det där. Då skulle ju allt vara kört. Jag försökte dölja alla de drag i mitt beteende som jag förstod var riskbeteenden: hur jag skrattade, sättet jag gick på, de flesta av mina intressen. Jag tryckte undan och pressade ner delar inom mig tills jag gjorde mig själv sjuk och fick söka vård. Jag hade inga referenser eller förebilder. Det var inte förrän jag var nitton år som jag vågade ta mig till RFSL:s lokaler på Sveavägen i Stockholm, gå in på boklådan Rosa rummet, köpa en bok och springa ut igen. Mycket har hänt i samhället sedan dess. Fantastiska förändringar i attityder och i lagstiftning. Mycket mer behöver göras och alltför ofta kan det kännas som att det som uppnåtts faktiskt hänger ganska löst.

IMG_8530

Selma Merdovic intervjuade mig.

Men i måndags var jag i ett väldigt varmt och hoppfullt sammanhang! Jag var inbjuden till ett författarsamtal kring Down under, på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Sedan ett par år tillbaka driver Mogai (som står för Marginalized Orientations, Gender identities, And Intersex) ett HBTQI-café i de gamla lokstallarna. Det var helt fantastiskt fint ordnat av ungdomsledare Julian Yderbo. Samtalet leddes av Selma Merdovic, som även är krönikör i Katrineholmskuriren. Jag läste ur boken och vi pratade bland annat om vad som faktiskt förändrats genom åren, och om att tvingas förminska sig själv för att orka med. Och när jag satt där uppe på scenen och blickade ut över salen, så kände jag verkligen hur tacksam jag är att ett sådant ställe existerar. Tänk om det hade funnits då! Jag är inte helt säker på att jag skulle vågat gå dit. Inte på en gång i alla fall. Men hade jag bara tagit mig dit så hade jag tagits emot av en avslappnad skön stämning, skapad av ett gäng underbara unga människor som i dag ger mig starkt hopp.

När jag googlade Perrongen i Katrineholm, så hittade jag en intervju som P4 Sörmland gjorde ett halvår efter öppnandet av caféet, med Robin Paulonen, som är ungdomscoach på Ungkulturhuset. Han sa:
”Det är roligt att få träffas där vi sätter normen och får vara det normala för en gångs skull”

Yes! Det är det verkligen!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och nu även författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, Down under, Författarframträdanden, Författarsamtal, Hbtq, Johan Ehn. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Fan va bögigt!

  1. Hannibal skriver:

    Ja, utvecklingen har onekligen gått framåt. Skönt!

    Själv hade jag i ett tidigare liv en kompis som stod i baren på en gayclub, och jag följde med honom dit några gånger och stod och pratade och drack öl medan han jobbade. Jag hade det trevligt, men kände mig väldigt osäker på om jag verkligen var välkommen som vanlig hetero eller inte. Vill HBTQ-världen ha dessa oaser för sig själva? I så fall fortsätter de ju att vara utvalda tillhåll för de utstötta. Men också en plats där man kan känna sig normal och hemma, och som en i mängden. Eller är vi hetero också välkomna? Kunde vi umgås (som jag menar att vi kan) skulle ju andra läggningar normaliseras, fast i egenskap av majoritet skulle ju vi heterosexuella i så fall komma att dominera även dessa klubbar och barer precis som alla andra delar av samhället. Så vi kanske bör hålla oss borta?

    • johan ehn skriver:

      Jag tänker att det kan finnas behov av oaser ibland, där en inte känner sig uttittad eller osäker på om det är okej att vara ”hela sig”. Jag gillar också tanken med ”mixade” ställen där alla gillar läget och accepterar varandra. Och många funkar ju så. Men jag pratade till exempel med några killar som hänger mycket på en gayklubb, där det plötsligt blev väldigt populärt för möhippor att festa. De tog över helt och tyckte det var fritt fram att kasta sig över en läderklädd snubbe och ta lite sefies … och det fanns ju folk där som inte var ”ute” någon annanstans än på klubben. Då fattar jag att dom gärna ville ha tillbaka sin oas.

      Ha det gott/Johan

      • Hannibal skriver:

        Jag litar på dig och godtar segregation för allas bästa, trots att det bär emot.

        Vad konstigt det blir när man försöker vara hänsynsfull.

        Overkill?

        • johan ehn skriver:

          Men jag hålla verkligen med dig om en målbild där alla känner sig södra och okej med att vara sig själva – tillsammans. Så inte segregation – utan ”oaser”.
          mvh Johan

  2. Elin Säfström skriver:

    Helt sjukt hur det har varit. En av mina bästa vänner vågade inte berätta för oss andra att han var bög förrän han var arton (eller något äldre t.o.m.?). Alltså, vi var hans VÄNNER. Och hans strategi inför livet hade under hans barndom/ungdom varit att ”bara jag aldrig säger att jag är bög eller gör något bögigt så kommer det att gå okej för mig”. Man blir helt knäckt.

    • Elin Säfström skriver:

      F.ö. hoppas jag att ordet ”bög” är ok nu för alla inblandade. Min vän använder endast detta och tycker att ”homosexuell” låter lite uppstyltat – därav mitt ordval. Eftersom jag själv var med när det ansågs fult så tvekar jag fortfarande ibland.

      • johan ehn skriver:

        Ja, det är skönt att det är ”reclaimat” nuförtiden. Folk har ju såklart olika inställning och koppling till orden men på den tiden var det ju så stigmatiserat.
        Johan

        • Hannibal skriver:

          Mm, jag funderar också på vad jag bör och inte bör kalla folk. Bög verkar ju vara acceptabelt nu, men får man säga flata? Eller borde jag använda lesbisk istället? Eller något annat?

Lämna ett svar till Hannibal Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s