Hur gick det sen? Jannice Eklöf var Debutantbloggare förra året då hon debuterade med feel good-romanen ”Genom paradiset på en spikmatta”.

Jag (4)

Jannice Eklöf

Hej på er,
Det är ingen överdrift att säga att det var längesen jag skrev här. Ett och ett halvt år, närmare bestämt, har det gått sedan jag publicerade mitt sista inlägg där jag berättade att min femåriga dotter fått diagnosen ALL; Akut lymfatisk leukemi. Vi kan därmed lugnt konstatera att debutåret inte riktigt blev som planerat, och 2016 som inleddes med sprittande förväntan övergick tvärt i den svartaste av skräck, för att slutligen avrundas med en försiktig känsla av hopp. Hopp om att det faktiskt kunde finnas en framtid trots allt. För Juva, och för vår familj. En cancerdiagnos behöver inte vara samma sak som slutet, även om vi aldrig lyckas bortse från att det kan vara det.

Det har varit en lång och bitvis fruktansvärt tung resa. Och den är inte över än. Nästan ett år återstår fortfarande av Juvas behandling, och efter det väntar pärsen i att se hur hon klarar sig utan cellgifter. Jag kan alltför livligt föreställa mig hur det kommer att kännas när hon får sin första feber efter avslutad behandling, när hon blir hängig, det första blåmärket. Väntan på provsvaren som ska försäkra oss om att inga cancerceller smugit sig tillbaka, och så vidare, och så vidare…

Just nu är det välsignat lugnt, vi har klarat av den värsta delen av behandlingen och sedan i slutet av augusti får hon bara cytostatika i tablettform varje kväll, samt sövs och får det i ryggen var åttonde vecka. Det är himmelskt, vi har en vardag igen. Juva går i skolan där hon trivs alldeles ypperligt, hon är pigg och bräddfull av energi. Det är en helt annan tjej än den taniga, bleka fågelunge vi var nära att mista innan vi äntligen fick veta vad som fattades henne.

7D__0641_1

Juva en månad före diagnos

IMG_2239

Juva efter ett och ett halvt års behandling.

Mitt skrivande då? Ja, jag hade ju påbörjat manus nummer två om Stella och hennes familj, men det blev omöjligt att fortsätta skriva om dem när min egen värld så fullständigt kastades omkull. Kanske kommer jag fortsätta någon dag, jag har ju en story jag vill berätta och ibland längtar jag intensivt tillbaka till den mer okomplicerade feel good-sfären. Jag hoppas det, jag vill gärna att det blir en nummer två för Stella, men just nu har jag gjort en drastiskt genrebyte.

För ja, jag skriver på en bok om Juva och allas vår resa genom helvetet. Det var ofrånkomligt, jag har ju använt skrivandet som terapi precis som jag alltid gjort. Dels genom dagboksanteckningar, men mest i den Facebookgrupp som startades av en vän när Juva fått sin diagnos. Stödet vi har fått där är massivt och har betytt väldigt mycket för oss. Jag har försökt återgälda det genom att beskriva vår resa så ärligt och detaljerat som möjligt och håller som bäst på att samla ihop allt och lägga till en del för att få ihop det till ett bok-manus. Ett tungt projekt, det är fruktansvärt jobbigt att återuppleva händelserna där i början. Det skrivna ordet har en mäktig förmåga att slunga en tillbaka, och jag befinner mig åter igen i den där bubblan av skräck när jag skriver om den tiden. Jag får nästan tvinga mig själv att sätta mig in i det, och det funkar inte att skriva lite när som helst. Tillfället måste vara det rätta, så jag i lugn och ro kan låta mig minnas och känna alla de där svåra känslorna igen. Jag har lite att jobba på i det fallet, just nu till exempel har jag länge skjutit upp att beskriva dagen när Juva fick sin allra första cellgiftsbehandling och hur hon under kvällen fick ett så våldsamt krampanfall att vi var säkra på att vi skulle förlora henne. Den natten är väldigt svår att tänka tillbaka på, men jag kommer att göra det, för jag har bestämt mig för att det ska bli en bok.

Under våren som gick fick jag också möjligheten att gästblogga på Barncancerfonden, ett uppdrag jag är hedrad över och som gav mig väldigt mycket. Sommaren gick åt till det sista tunga behandlingsblocket för Juva och hösten har till stor del fokuserats på en annan gren i mitt företag; fotograferandet. I nuläget håller jag som bäst på att sälja en kalender för 2018, innehållandes barn som har eller har
haft cancer. Hela vinsten går till Barncancerfonden Norra, som gör så mycket bra för de familjer som drabbas.

Med det avrundar jag min historia här på Debutantbloggen. Jag vill tacka årets gäng som lät mig berätta om tiden som gått sedan jag senast bloggade här, och ett extra tack också till mina läsare som var så fina och stöttande när jag berättade om Juvas diagnos. Det värmde väldigt, ska ni veta. ❤
Stort lycka till i fortsättningen, Debutantbloggare och läsare, och tack för mig!

Advertisements
This entry was posted in Bok två, Debut, Författarliv, Gästbloggare, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf. Bookmark the permalink.

13 Responses to Hur gick det sen? Jannice Eklöf var Debutantbloggare förra året då hon debuterade med feel good-romanen ”Genom paradiset på en spikmatta”.

  1. charlottecederlund says:

    Så härligt att höra av dig Jannice, jag har också tänkt mycket på dig och din familj! Det gör mig så glad att höra att Juvas behandling gått bra så här långt och att du skriver – för precis som du ju säger är ju skrivandet ofta den bästa terapi som finns! Lycka till och god jul önskar jag dig och hela din familj! ❤

    • Jannice says:

      Tack snälla Charlotte! ❤
      Jag önskar dig och din familj en riktigt härlig jul, och ett stort lycka till med ditt framtida skrivande. Jag hoppas vi ses på nån bokmässa framöver… =)

  2. Ingrid says:

    Hej Jannice. Jag har också tänkt mycket på er. Så fint och sorgligt att få höra hur det gick för er.
    Önskar Juva och dig lycka, hälsa och styrka.

  3. Manuskt says:

    ❤️ Fint att höra. All lycka till er!

  4. Hannibal says:

    Vad skönt att läsa från dig igen! Jag har tänkt mycket på dig, din familj och så klart Juva sedan du försvann härifrån.

  5. annisvensson says:

    Hej Jannice, vad fint att höra av dig här igen på bloggen. Jag har tänkt på dig, din familj och Juva.

    Starkt och fint av dig att berätta och fantastiskt att du skriver en bok om er resa. Det kan säkert vara till hjälp för andra som drabbas och som du skriver, terapi för dig själv. Jag förstår också att det är tungt att skriva när du måste gå tillbaka till de tuffaste stunderna.

    Jag jobbar också på ett manus som tar mig tillbaka på samma sätt. Det är ju nödvändigt att gräva sig ned i det allra mörkaste för att skildra det som sker. Det är också den sortens text som blir väldigt bra, det som berör oss på djupet.

    Jag hoppas innerligt att det fortsätter åt rätt håll för er. Och jag ser fram emot att läsa dina kommande böcker. Styrkekram! /Anni

  6. Åh gud, gråter här. Det går inte att förstå vad ni gått igenom. All möjlig lycka och glädje önskar jag er!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s