Gästbloggare: Niklas Leavy

HyperFocal: 0

Fotograf: Henric Lindsten

Alla som skriver vet hur avgörande det är att lyckas placera en viss kroppsdel på en stol, under en viss tid, med en viss regelbundenhet. Inspiration är – åtminstone för min del – en av de mer opålitliga vänner jag har som författare. Jag skriver fantastiska scener, hela epos, sinnesutvidgande böcker – när jag inte sitter på den där stolen. Tjusningen, ruset och den bottenlösa skräcken att översätta allt det där som trycker sig fram inom en. Känslan när man satt punkt och boken går till tryck är en av livets allra största och finaste. Så långt tror jag vi är överens, väl?

Men, vad händer sedan? De första recensionerna trillar in. Författarsigneringar, releasemingel och intervjuer i tidningar och radio. Förlaget börjar rapportera försäljningssiffror. Det är lätt att leta efter logik där det inte finns någon. Och då menar jag nog främst hos mig själv. Jag förstod först i det skedet vad det var jag verkligen längtade efter. Vad jag ville. Varför jag tycker att jag har något att säga och vill bli läst. Jag ville ha läsarreaktioner.

Bland vänner och familj såg jag olika scener spelas ut. Många var tysta. Oklart varför. En del var översvallande glada för min skull och ville då främst betona vilken beundransvärd ansträngning jag gått i mål med. En del ville påpeka att kriminalromaner inte riktigt är deras tekopp. Förvånansvärt många tyckte att det var viktigt att påpeka att jag stod i vägen för boken. Slutligen de som låtit sig uppslukas av romanen. Som gav mig och texten den där kärleken jag uppenbarligen så desperat behöver.

Hur var det då med det månghövdade digitala monstret? Jag begick misstaget att läsa recensionerna på de stora nätbokhandlarna och ljudbokssajterna. Domen: Jag är det bästa som hänt svensk kriminallitteratur sedan Stieg Larsson, eller Kepler. Jag är också det sämsta som hänt någonsin: ett obegripligt, rörigt mysterium.

Inspiration har en lika elak tvilling i författarlivet: ensamheten. Jag vill så gärna lyssna på de läsare som berörts av mina ord. Problemet är att både de som älskar min roman och de som hatar den har berörts.

Stolen står där. I rummet trängs ensamheten, inspirationen och längtan efter att utrycka mig, med en lika stark längtan efter att bli läst.

Känner du igen dig? Var så god och sitt.

Niklas Leavy

Författare till romanen Nattviol, första delen i trilogin Stockholm Calling (Bokförlaget Polaris). Även utgivningschef (pedagogik) på Natur & Kultur Akademisk.

9789188647047_200x_nattviol

Annonser
Det här inlägget postades i BOKTIPS, Debut, Gästbloggare, Recensioner. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gästbloggare: Niklas Leavy

  1. Bim Riddersporre skriver:

    Niklas!
    du har väl läst myten om Wu Tao-Tzu – där konstnären går in i en målning som han just slutfört, och försvinner. Du står inte alls i vägen för din berättelse, du blir snarare som en del av den!
    Men bra om du inte försvinner,
    Bim

  2. annisvensson skriver:

    Hej, fint inlägg och tänkvärt. Jag längtar efter att bli klar och hoppas bli utgiven och läst. Det är faktiskt det jag önskar mest av allt eftersom jag hoppas att mina ord ska kunna göra skillnad. För någon. Gillar särskilt avslutet i ditt inlägg som jag verkligen kan känna igen mig i: ”I rummet trängs ensamheten, inspirationen och längtan efter att utrycka mig, med en lika stark längtan efter att bli läst.” Lycka till med ditt fortsatta skrivande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s