Att skriva en treminutersroman – en låtskrivares tankar om berättande.
Foto: Pelle Piano
När jag gick i skolan älskade jag att skriva historier. Det fanns en möjlighet att bygga upp en värld, olika scenarion och utforska dem i språket. Jag läste mycket också men hämtade sällan inspiration från böckerna till mitt skrivande. I alla fall var det så fram tills dagen jag läste Harry Potter och de vises sten, mer specifikt var det sidan 95 där JK Rowling beskriver Diagongränden. Jag minns att upplevelsen av att förflyttas genom språket till gränden var så stark att jag hajade till. Jag stannade till på just den sidan, läste den igen och undrade vad i språket som gav mig en så tydlig bild i huvudet.
”Solen lyste klart på en trave med kittlar som stod utanför den närmaste affären”, stod det.
Min slutsats var att den tydliga bilden var ett resultat av det engagemang som Rowling lade ner i att beskriva detaljerna i gränden. Jag älskade att hon började med detaljerna, hon hade lika gärna börjat med att beskriva fasaden på affären eller att övergripande beskriva hela gränden. Men hon började med kittlarna i solen utanför affären. Det står inte kittlar utanför vilken affär som helst så på något sätt uppenbarade sig hela affären av att den enda detaljen nämndes, Jag blev så inspirerad av min upptäckt att jag efter det försökte efterlikna hennes sätt att beskriva miljöer i alla berättelser jag skrev efter det. Ju mer jag beskrev desto roligare tyckte jag att det var att skriva.
Jag spelade också piano och skrev låtar, det var mest texter på engelska för när jag skrev på svenska kände jag mig alltid så löjlig. Det blev bara blasé av alla texter. Det var först som nittonåring som jag under en låtskrivarkurs insåg att jag kunde skriva mina låttexter på samma sätt som jag skrev berättelser. Där och då föddes konceptet till det som idag är min musik. En av de första låtarna jag skrev var ”När jag var barn”, den låten finns fortfarande med mig. Något år och många låtar senare skrevs låten ”Fattiga riddare”. Nu hade jag fått ordentligt grepp om hur jag ville forma mina texter och därför är den låten ett bra exempel.
Jag skulle kunna berätta i evigheter om hur jag gör för att bygga mina berättelser och vad jag tänker på för att få ett målande språk. Men min grundregel är alltid denna: använd så många substantiv som möjligt.
”Fattiga riddare” handlar om en dålig relation. Min idé var att skriva om ett par som hade gått så långt i sin brist på kommunikation att de till och med hade slutat bråka. För att få till berättelsen använde jag mig av tillbakablickar till tiden då de var nykära. Jag visste att jag vill ha en scen ur parets vardag då de hade det riktigt härligt. Jag placerade dem vid frukostbordet genom att använda mig av typisk frukostmat som bröd, ägg och mjölk. Först skrev jag ”livet var härligt och vi hade varann” men jag ville göra den meningen mer konkret. Därför funderade jag på vad ”härligt” kan vara om man översätter det till substantiv. Resultatet blev ”solsken och äppeljuice.
Att skriva en bok och att skriva en sång är givetvis inte samma sak. Men jag hoppas att du kan inspireras av mina texter på samma sätt som mina texter inspirerades av Harry Potter böckerna.
Hälsningar Frida Braxell
PS.
Om du vill höra hela låten Fattiga Riddare så finns den på närmaste streamingtjänst.
