En hyllning till tiden och a-kassan

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Hösten 2014 funderade jag allvarligt på att bli sotare. Jag hittade en distanskurs som krävde överkomlig närvaro – resten av tiden verkade vara hemarbete. Jag såg framför mig hur jag skulle gå runt hemma på gården och öva på min sotarimage i snygga svarta kläder och en stilig smäck på huvudet. Ett konkret jobb som ändå gav en viss frihet, var det inte det jag borde satsa på? Något handfast, tryggt och okomplicerat?

Jag har arbetat som skådespelerska sedan jag slutade Teaterhögskolan 2001. Främst har jag jobbat i fria grupper med turnerande barn- och ungdomsteater. Jag har trivts bra med det. Jag älskar att spela teater! Men hösten 2014 sålde den pjäs som jag för tillfället medverkade i inte så bra som förväntat, alltså blev jag arbetslös under senhösten. Arbetslöshet är verkligen inget ovanligt bland frilansande skådespelare, titt som tätt får du sparken och måste stämpla i några veckor mellan kontrakten. Men den här hösten hade alla andra jobb utom jag. Barnen var i skolan och på dagis. Vardagen var massiv runt omkring mig och arbetsförmedlingen ville att jag skulle rapportera varje steg jag tog. Jag kände mig misslyckad, övervakad och utanför och började fundera på en alternativ karriär. Men var det verkligen sotare jag ville bli? Det äldsta av mina tre barn var då åtta år och jag insåg plötsligt att på åtta år hade jag inte haft någon tid bara för mig själv! Vad brukade jag göra innan jag fick barn? När jag ensam ägde tiden? Jag skrev. Dagböcker och texter som ingen fick läsa, mycket, förvirrat och långt. Jag har skrivit mycket efter att jag fick barn också, men bara på beställning. Pjäser och krönikor med tydliga ämnen och deadlines. Vad skulle jag skriva om jag fritt fick förfoga över tiden? Om jag fick skriva vad som helst, något som ingen har bett mig om? Och svaret kom direkt. Jag vill skriva en kapitelbok för barn!

Jag minns tydligt min första arbetslösa dag. Den var som en dröm! Jag lämnade min yngste son på förskolan och när jag gick hemåt så började den första snön att falla. Och jag gick där med snö i håret och tänkte på hur tacksam jag var över a-kassan! Att vi i vårt land, trots arbetslinje och rapporteringshets, ändå stundtals är betrodda att förfoga över vår egen tid, om än lite på nåder. Att en arbetslöshet i bästa fall och under rätt omständigheter kan få fungera som en oväntad dörr att glänta på i vardagens ekorrhjul, en dörr som i vissa fall kan visa vägen till något nytt och bättre, till drömmar du glömt att du drömt.

Jag tror att det kan vara hälsosamt att hoppa av samhället ibland. Att ställa sig bredvid och få distans för att få syn på saker. Våra normer säger oss att vi ska ha konstant tidsbrist, ett fullspäckat schema och åtta timmars inrutad arbetsdag, framför allt om vi har familj och barn. Men ibland är oplanerad tid det enda som behövs.

Så var det för mig hösten 2014. Snön föll över åkrarna. Jag andades ut. Gick in i tystnaden, tände i vedspisen, satte mig vid datorn och började skriva.

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

2 Responses to En hyllning till tiden och a-kassan

  1. Gud, vad härligt! Visst behöver man tid som inte är inrutad. För mig var det graviditeten som ledde till utgivning. Mådde skit och jobbade därför inte – men jag skrev!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s