Temavecka: Helenas antagningshistoria – Ett år av omskrivningar

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Jag skickade in mitt manus till Natur & Kultur på våren 2016. Då hade jag jobbat med det i ett och ett halvt år. Inte på heltid, men då och då, under ledigheter och kvällar. Jag var yr och illamående när jag stängde av datorn efter att ha tryckt på send. Vad har jag gjort? Vill jag det här? Jo, det är klart att jag vill ge ut en bok, men är det värt risken att bli refuserad? Jag vet ju att jag kommer att bli så ledsen! Men samtidigt – tänk om de faktiskt vill ha mig? Plötsligt blev livet spännande, på gränsen till olidligt! Varje ny dag en möjlighet. Varje kväll en liten besvikelse.

Av någon anledning var jag helt övertygad om att jag skulle få besked via telefon. Att någon från Stockholm skulle ringa mig och jubla i luren: – Hurra! Dig vill vi ha! Varje gång det ringde från okänt nummer fick jag hjärtklappning. Jag avbröt allt jag för tillfället höll på med och svarade blixtsnabbt och jag skällde ut telefonförsäljare på löpande band. Vecka ut och vecka in. Jag började misströsta.

I början av sommarlovet stod jag och stekte köttbullar till barnen. Jag skulle bara kolla ett snabbt jobbmail i vardagsrummet så jag ruskade stekpannan och skuttade in till datorn. Och där blev jag kvar. Köttbullarna brändes vid. Mailet från förlaget överrumplade mig och jag var tvungen att skriva ut det på papper för att på riktigt tro att det var sant. Ändå var det inte ett ja, inte: – Hurra! Dig vill vi ha! utan mer: Mja, kanske… De gillade språket och karaktärerna och om jag kunde tänka mig att stryka ner och arbeta om så skulle det kunna bli en fin kapitelbok. Någon i ett stort förlagshus i Stockholm trodde på mig som författare, åtminstone lite grann!

Jag började genast arbeta om. Och stryka ner. Och trots att jag några månader tidigare hade kännt mig helt nöjd och färdig med mitt manus, så såg jag nu genast vad som skulle bort. Vad som var svammel, bihandlingar och transportsträckor. Min huvudkaraktär Kerstin hade från början två småbröder, nu tog jag livet av en av dem (inte konkret i handlingen…!) Han tillförde inget och hade då ingen rätt att existera. Det blev renare utan. Några karaktärer skrev jag ihop till en. Efter några intensiva sommarveckor vågade jag mig på att skicka in min version 2. Jag var då helnöjd, kunde inte komma en millimeter längre. Jag fick svar ganska fort. Mja…. Det och det är fint, men tänk lite mer så och så. Tänk röd tråd. Tänk action. Och konstigt nog, trots att jag varit nöjd två dagar tidigare så såg jag direkt vad som borde förändras. Så jag skrev om igen. Strök hela scener. La till andra. Jag tog livet av den andra brorsan också, vad skulle han där och göra? Han var ju bara i vägen! Jag skickade in igen och fick tillbaks det igen, hur många gånger? Varje gång var jag lika övertygad om att längre än så här kan jag inte komma, nu är boken färdig. Och varje gång ett mja, du är inte riktigt framme… Men ge inte upp! Vi tror på dig!

Jag gav inte upp! All kärleksfull pepp från förlaget fick mig att orka börja på nytt igen och igen, och till och med tycka att det var roligt. Framåt senhösten skickade jag in ännu en ny version. Jag fick då till svar att det var överfulla skrivbord på förlaget och att mitt manus skulle lämnas till en för mig anonym lektör denna gång. Spännande, tyckte jag! Efter några veckor fick jag så ett lektörsutlåtande. Ett torrt referat av boken från början till slut och jag har nog aldrig hört något som har låtit så tråkigt och menlöst i hela mitt liv! Jag hade skrivit världens tråkigaste bok! Hur gick det till? Visst, språket fungerade, men i övrigt… Och från förlaget fick jag höra att de inte kunde göra så mycket mer. Tyvärr.

Då gav jag upp! Jag gömde mitt manus och låtsades som att det inte fanns. Jag var ledsen. Så enormt mycket tid jag hade lagt ner, alldeles i onödan! Tid som jag kunde ha ägnat åt barnen! Alla kvällar då jag hade kunnat se film och hångla med min man istället för att sitta som en besatt framför datorn. Allt kändes så djupt meningslöst!

Men jag hade en teaterpremiär att fokusera på och en turné till Makedonien. Det blev jul och nyår, jag tänkte på annat. Under våren började jag åter titta så smått på mailväxlingen med förlaget. Det stod ju faktiskt att de trodde på mig! Att det skulle kunna bli… Att det och det var fint och fungerande… Så jag plockade fram mitt manus igen, tog ett djupt andetag och påbörjade ännu en omskrivning. Lektören hade, mitt i gäspningen, påpekat några konkreta grundfel och jag tog till mig och ändrade. Jag tightade till, lättade upp och fokuserade på att se världen uteslutande genom Kerstins ögon. Jag blev färdig och skickade in. Det dröjde ett tag innan jag fick svar. Jag höll andan. Men så äntligen kom mailet: – Du är i hamn! Vi vill gärna ge ut din bok! Kan du komma till Stockholm så vi får träffa dig?

Körsbärsträden blommade i Humlegården och hela världen var nästan löjligt rosaskimrande när jag gick ut från det stora förlagshuset en solig dag i maj. Med mig hade jag ett bokkontrakt och en muntlig beställning av en triologi. Jag försökte ta en selfie bland körsbärsblommen men jag darrade för mycket på handen. Istället gick jag in på en loppis och köpte mig en ullfilt med virkade mormorsrutor. Det tyckte jag att jag var värd.

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

12 Responses to Temavecka: Helenas antagningshistoria – Ett år av omskrivningar

  1. Anna says:

    Sådana här berättelser inspirerar mig så mycket! Det får mig att inte vilja ge upp mitt eget författande 🙂

  2. Therese Slettengren says:

    Inspirerande historia! Hur lång tid har det tagit från att du fick ett ja till det att du släpper boken?

  3. C says:

    Inspirerande läsning. Tack för att du (ni) delar erfarenheter med oss andra! 🙂

  4. Som du kämpat! Många grattis till att det till slut blev en bok och stor eloge till att du inte gav upp! 👏🏻👏🏻👏🏻💪🏻

  5. Vilken berg- och dalbanetur. Vilken tur att du inte gav upp och att det gick vägen till slut. 😊

  6. Åh så roligt för dig efter allt kämpande. Måste kännas underbart! Lycka till!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s