Temavecka: Emelies antagningshistoria – Jag har väntat på det här hela livet

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

När jag hade hade skrivit den första trevande versionen av Vänd rätt upp tänkte jag för mig själv att om förlagen inte vill ha det här manuset så slutar jag att skriva. Jag hade verkligen vänt ut och in på mig för att hitta den där berättelsen som bara jag kunde skriva och var så trött på att det skulle vara så omöjligt att ge ut en bok. Så trött att jag inte ens orkade skriva klart den innan jag vände mig till förlagen, trots att jag visste att förlagen alltid vill ha färdiga manus för att kunna bedöma dem.

För mig och för mitt manus var förlagskontakten anledningen till att jag fortsatte att skriva. Jag hade gett mig själv ett ultimatum, antingen så blir det här manuset en bok eller så slutar jag att skriva. Att jag troligtvis aldrig hade klarat av att sluta skriva hör inte till den här berättelsen, men för mig som har lätt att kasta mig in i nya projekt och svårt att avsluta var det en utmaning. Om inte jag tror på den här texten, vem ska då tro på den?

Men min hästbok togs emot med stort förtroende trots att den inte var klar och i maj 2016 träffade jag för första gången en förläggare på Bonnier Carlsen. Jag minns ärligt talat inte mycket av det mötet mer än att det var fantastiskt att sitta och prata med en helt främmande människa om mina bokkaraktärer — som vi båda två redan kände. Jag minns att det var en av de där första sommardagarna och att jag precis hade börjat nytt jobb, att jag ville skrika högt att jag kanske skulle få skriva en bok, men att jag ännu inte kände kollegorna där.

Jag fick inga löften den där dagen i maj, men vetskapen om att någon läste det jag skrev. Just då betydde det allt för mig. Manuset var ju inte färdigskrivet. Jag jobbade vidare och lämnade nytt manus under sommaren. Tänkte i mina ljusa stunder att de inte kallar till möte om de inte är genuint intresserade. Det blev höst. I de mörkare stunderna visste jag så väl att jag varit på de där mötena förut och att de i slutändan aldrig leder till något.

IMG_0093

Och så kom mejlet. Vi vill träffa dig igen. Den gången skulle ytterligare en förläggare vara med. Jag hade lärt mig så mycket om mig själv att jag bad en kompis att följa med. För om det nu var så att det fanns en liten, liten chans att de skulle säga att de ville ge ut min bok så var jag tvungen att ha ett vittne till det. Annars skulle jag tro att det var något jag hade hittat på själv (risken med att skriva böcker är att en får svårt att skilja på verklighet och fantasi).

Jag varken skrek eller grät. Det var mer som att något i mig mojnade, egentligen har jag ju alltid vetat men det är sådant en inte kan säga för att en framstår som kaxig då. För mig har det aldrig handlat om kaxighet, mer om en självklarhet. Jag har sagt sedan jag lyssnade på Ronja Rövardotter på kasettband som sexåring att jag ska bli författare när jag blir stor. Jag brukar dra mig för att skriva även det här sista just för att det låter så klyschigt.

Maj 2018, sade de. I november 2016 lät det som en evighet bort. Redan då tänkte jag att jag har väntat på det här i hela mitt liv, jag kan lätt vänta ett och ett halvt år till.

Advertisements

About Emelie Novotny

Debuterar med hästboken "Vänd rätt upp" på Bonnier Carlsen i maj 2018.
This entry was posted in Debut, Emelie Novotny, Hästbok, skicka till förlag, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s