Då hände något underligt…

IMG_0779.jpg

Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att min barndoms böcker bara är hitte-på. När Ronja och Birk kämpar i forsen på väg mot Glupafallet – det är ju så verkligt att jag måste klamra mig fast i boken för att inte själv drunkna! Vilken oändlig tur ändå att de kunde ta sig upp på stenen innan de krossades i vattenmassorna! Och tänk att Skorpan hittade just Mattias när han letade efter en farfar i Törnrosdalen, och vad sjukt bra att Jonatan var gömd just där! Och i Mio min Mio – varje gång jag tänker att nu är det slut med Mio och Jum-Jum, så händer det plötsligt något underligt! Berg som öppnas, fåglar som brinner och magiska mantlar som räddar liv, alltid i sista stund. Vilken makalös tur de har!

Ibland, när familjen till exempel tittar på Madicken på TV, kan det hända att jag gråtande utbrister:

– Vilken tur att Abbe överlevde krisen! Han hade ju lika gärna kunnat dö!

Då tittar min man på mig med förundrad blick. Sen förklarar han snällt att det är Astrid Lindgren som har hittat på alltihop. Det är hon som har bestämt att Abbe ska få fortsätta leva.

Varje gång han säger det blir jag lika förvånad. Fastän jag vet. Självklart vet jag, men jag kan liksom inte vänja mig vid tanken. Hur kan det vara så verkligt och overkligt samtidigt? Hur kan så starka känslomässiga minnen från barndomen vara annat än verkliga?

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Just nu provläser jag den första manusversionen av min andra bok om Kerstin för mina barn. Det är roligt. De är bra lyssnare! De skrattar på väntade och oväntade ställen och ibland får jag göra en markering i marginalen om jag känner att de inte riktigt hänger med. De märker ord och är observanta, men framför allt ger de sig hän åt historien. Och nu är det jag som styr över ödet! Nu är det jag som försätter Kerstin i så jobbiga situationer att barnen måste gömma sig under kudden, och det är jag som sedan på ett magiskt vis måste rädda henne igen. Och jag njuter av min maktfullkomlighet! Men samtidigt – om barnen är riktigt inne i historien kan jag nästan glömma att det bara är jag som har hittat på. Då blir det på riktigt en stund och vi undrar alla vad som ska hända. Hur ska det gå???

– Åh, vilken tur att hon inte blev upptäckt! utbrister någon som har hållit andan de sista minuterna.

– Ja, säger jag och andas ut jag med. Ja, där hade hon verkligen tur!

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

3 Responses to Då hände något underligt…

  1. Marius Stoicescu says:

    Hej, jag behöver en testläsare. Kan du hjälpa mig med det?

    • Hej Marius! Det beror lite på materialets omfattning… Just nu varvar jag heltidsjobb på dagarna med redigering och skriv på kvällarna, så de närmsta månaderna måste jag nog säga nej, tyvärr, såvida det inte är en kortare barnbok/novell eller dylikt, då läser jag gärna.

  2. Hannibal says:

    Sådana läsupplevelser vill jag också ha! Det händer, men det är glest mellan tillfällena. (Och det beror inte bara på att jag läser dåliga böcker.)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s