De viktiga strykningarna – och en premiär!

IMG_0916.jpg

Imorgon, fredag, är det premiär för teaterföreställningen Glashjärnan på Teater Martin Mutter i Örebro. Det är en nyskriven pjäs för mellanstadiet av dramatikern Isa Schöier, och jag spelar tolvåriga Yoshi som är ett snille på matte. Det är lite stressigt och nervigt, som det ska vara dagen före en premiär, och vi har jobbat med texten, tillsammans med dramatikern, in i det sista. Scener har skrivits om. Karaktärer har förtydligats. Överflödig text har strukits.

I teatersammanhang är det ofta så att den bästa texten är den som inte behöver sägas. Förstå mig rätt – självklart är den talade texten viktig i textbaserade föreställningar, men går det att genom handlingar, situationer eller blickar spela fram vad som ska berättas så är det ofta att föredra framför förklarande ord. Stryk, stryk, stryk! En pjäs får inte bli för babblig. Dock kan en pjäs ibland behöva vara lite babblig i en första version för att alla inblandade ska kunna vara överens om och förstå vad de ska berätta. Innan texten har fått liv i skådespelarnas kroppar. Men går det sedan att stryka – stryk! Nästan all nyskriven dramatik genomgår diverse strykningar och förändringar på vägen till premiär. Det är en del av processen och betyder inte att den ursprungliga texten var dålig. Den har bara blivit överflödig, och det är något positivt för slutresultatet. Det finns ett “färdigt” manus till den första läsningen och ett helt färdigt manus lagom till premiär. Sen har varje enskild dramatiker sin egen inställning till förändringar. En del vill inte stryka något alls. Andra är öppna och lyhörda för det grupparbete som en teaterprocess faktiskt är.

För mig är det en lite ovan situation att “bara” vara skådespelare i en pjäs. De senaste nio åren har jag varit författare eller medförfattare till i stort sett alla pjäser jag har medverkat i. Det har inneburit ett smått schizofrent förhållningssätt till repetitionsprocessen. Skådespelaren i mig talar om för dramatikern i mig när texten inte fungerar, och i samråd med regissör och medspelare går jag sedan hem och stryker. För några år sedan gjorde jag en dramatisering av Frida Nilssons bok Hedvig och Max-Olov. Mitt manus fungerade bra och vi fick ihop en fin och lekfull föreställning – som dock var tjugo minuter för lång! Så helgen innan premiärveckan satt jag i panik och strök bort tjugo minuters text. En fjärdedel av föreställningen. Men självklart blev pjäsen bättre!

Du saknar nästan aldrig det du har strukit. Ibland kan det dock krävas en kullerbytta i huvudet för att faktiskt förstå att strykningar är ett värdefullt jobb i ett textarbete. Finns det verkligen ett värde i att sitta i flera timmar och radera det som har tagit dig dagar och veckor att skriva? Är inte det höjden av meningslöshet? Kan det ens kallas att arbeta? Ja. Du stryker för att texten runt omkring ska bli bättre. Renare. Tydligare. Som att skotta bort den stundtals vackra snön för att se var vägen går.

På kvällarna, när barnen har somnat, sitter jag nu och jobbar med redaktörens kommentarer om Det fina med Kerstin. Det sista småpillet innan texten ska sättas på boksidor. Och jag tänker på hur många tidigare versioner som har funnits av texten. På hur mycket jag har strukit. Och att jag inte saknar någonting av det. Det är ju fortfarande samma historia. Min historia. Mina ord. Så jag stryker lite till. För jag vet ju – det blir ju bara bättre!

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s