Gästbloggare: Alexandra Appelqvist

DSC_6336

Den 11 januari 2018. En genomsnittlig Stockholmstemperatur på 0,3 grader. Eftermiddag mot kväll med en mandarin landad i magen. Eller satsumas heter det numera. Vart tog mandarinerna egentligen vägen? Ett nyss läst meddelande i min inbox:
“Vill du gästa Debutantbloggen?”.
Wow! Självklart. Ja! Eller vänta förresten. Hjälp. Min första publicerade text sedan Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott. Kan jag ens längre? Jag ångrar mig nog.
“Tack för frågan. Fast det går kanske inte kom jag på. För jag var ju debutant redan förra året”.
“Jodå, det går så bra ändå! Din författarresa är så spännande och jag är nyfiken på dig och ditt driv”.

Författarresan ja. Ett år från morgonpendlande knegare med drömmar om annat, till morgonpendlande knegare med en utgiven bok i bagaget. Självpublicerad, kontrakterad, månpocketifierad, ljudsatt, läst, lyssnad på och köpt av många. Vad nu många är? Ganska många i alla fall då. En morgonpendlande knegare som nu kan titulera sig författare. Eller? Om den vanligaste googlingen 2017 var slimerecept är den vanligaste undran bland oss debutanter när man egentligen är författare. Alltså på riktigt? Hur vet man?

Kulmen i sagan om min egenutgivning nåddes under Bokmässan. Omsluten av Bonnierförlagens enorma röda livmoder stod jag med ett signeringsbord framför mig. Ett handsvettigt passerkort, en penna jag tappade bort och en gigantisk signeringskö. Inte min egen dock, utan till diverse influencers på andra sidan gången där slussande besökare vällde fram. Besökare som likt jag själv slukats in av livmodern och forslats vidare mellan boktravar, gratiskolor och svullna fötter. Röster som till bristningen spända lyrasträngar svävade över den myllriga mässakustiken, fast de på något vis ändå bildade själva botten.
Fast vänta nu, jag var väl inte besökare. Eller influencer för den delen. Jag var ju författare. Väl? Jodå jag kvalade in. Med en stor bild på mig själv och pockettraven bredvid mig som ett ytterst fysiskt bevis utan några som helst digitala dimridåer. Jag stod centerpiece i min nya författaridentitet, och som en gyllene inramning rann lunchchablis och saffransgul aioli över mjäll vit torskrygg inne i VIP-restaurangen. Till bordet fick jag tro det eller ej självaste Albert Bonnier. Som att dela en tallrik köttbullar med Ingvar Kamprad över bordet Lack. “Tänk att dinera med Boooonnier, lilla jag, lilla jag, med Albert Bonnier” sjöngs i mitt huvud likt Rosa på Bal. Fast betydligt trevligare än den där skrytiga Fritjof, det var han.

Dagen då jag stod mitt i livmodern med Chablisdoftande andedräkt och ett svettigt passerkort hade jag också hunnit med ett antal besök i Huset. Det mytomspunna Huset med gräddspritsad fasad och munkformad port som en gång uppförts till bagaren Reinhold på Sveavägen 56. Den som varit där vet att Husets urbefolkning består av förlagskvinnor med slarviga knutar och kindben att skära kylskåpskallt smör med. Samma slags pondus som Lena Endre har, där ingen powerkavaj i världen kan ersätta en svepande sjal över kofta.
“Du skriver med schvung och det gillar jag!” sade en av dem, blinkade med ena ögat åt mig, och sköt upp sina glasögon över näsan.

En gång blev jag förresten fast i Huset. Ensam i de oändliga gångarna, vilse innanför väggarna med alla historierna gick jag med en snattares kroppsspråk som inte hittade ut. Tänk om någon skulle upptäcka mig, undra vad jag gjorde där? Du är väl ingen författare? Men det var samtidigt en angenäm vilsenhet. Nu dör jag kanske härinne hann jag tänka, men sedan såg jag Stina Wirséns soffa, och så förstod jag att så länge man hittar den där färgglada soffan, då hittar man alltid ut. Eller så är den riktmärket för när man äntligen har hittat in.

Åter till den gigantiska röda montern. Jag fick inte direkt signera lika många böcker som alla influencers mitt emot mig, det ska erkännas. Men vid middagen njöt jag, omgiven av framgångsrika författare.
“Det är så skönt med kontrakt på ett visst antal böcker per år. Man har en trygg inkomst och behöver bara leverera”. Jag lyssnade fascinerad. Kunde det vara så bakvänt? Den etablerade författaren, alltså den där som aldrig tvivlade längre, ville ha en garanti och kunde skapa för produktionsleverans. Medan den morgonpendlande knegaren famlade efter drömmen, att få segla med ballong långt där ovan tvivlen om man verkligen var en författare eller inte.

Förresten var mässan i Göteborg sista gången jag stod vid ett signeringsbord, därefter har jag tackat nej. Däremot tackade jag ja till att skapa en podcast som extramaterial till min bok. Jag skriver manus, väljer musik, klipper och håller i hela min egen produktion.
“Podd? Det kan väl inte betala sig så bra? Dessutom tar det väl tid som ett andra heltidsjobb? Det är vid signeringar du har möjlighet att tjäna pengar” skakade ett par författarrävar på huvudet. Och det stämmer nog.

I min bok återfinns några figurer från mitt verkliga liv. En är min pappa – på sociala medier #dengrekiskapappan. Han kallar sig världsmedborgare för att han vill, och som barn följde jag med honom på taverna. Medan jag siktade in mig på en enorm tzatzikiskål tillkännagav han:
“Blomman! Nu ska farsan stiga vid mikrofonen!” och så intog han scenen, och sjöng tills alla klappade händer och tzatzikin var slut. Ett år senare, på en annan taverna, undrade jag nyfiket om han inte skulle sjunga igen?
“Inte nu Blomman. Bara när jag vill! Och är på rätt humör” förklarade han. Så jag åt lite mer tzatziki istället.
En annan av mina bokkaraktärer heter Alle. Han är både huvudpersonen Filippas och min egen bästa vän.
“Glöm inte att du ska ha roligt nu också!” brukar han påminna. Så precis när jag är rädd, för att träffa ett par ovanligt skarpa kindben på möte innanför porten till Huset, eller för att hamna på stolen bredvid Albert Bonnier, och stå i Bokmässans virvel framför en roll up på mig själv. Då brukar jag repetera Alles kloka ord. En tredje figur i min bok heter Clara och bygger på min kära väninna Linda. Jag tror att jag avslutar mitt troligen alldeles för långa gästinlägg med att i två ord återge vad Linda alltid säger. Nämligen:
“Own it!”.

För du vet att du är författare när du vet. Precis som att Den grekiska pappan är världsmedborgare för att han är. Och den dagen du vet, då gäller det att stiga vid mikrofonen – då du vill, men bara just precis då du vill. Vet du inte vad du vill, så tänk bara på att inte glömma att ha roligt också. Då brukar allt lösa sig. Och får du brottas med självtvivlet som landar på din axel, borrar sig fast i din hud, och inte vill försvinna, då uttalar du två ord för dig själv:
“Own it!”

Månpocket omslag 3D

Efter en uppsägning skrev Alexandra succéboken Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott som hon gav ut själv. Första veckan gick den rakt in på Bokus topplista och hyllades i sociala medier. Alexandra fick förlagskontrakt och 2017 lanserades boken som månpocket och ljudbok. Nu har Alexandra en egen podcast, där gäster som inspirerat till karaktärer i boken bjuds in.

Ni kan följa Alexandra på Instagram: @appelalex och @dedicated.to.my.stories (där läggs extra mycket bokrelaterat upp).

SparaSpara

Advertisements
This entry was posted in Debut, Gästbloggare. Bookmark the permalink.

One Response to Gästbloggare: Alexandra Appelqvist

  1. Kurt says:

    Satsumas är en kärnfri mandarinsort

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s