Om tillkomsten av en roman och en tatuering

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har alltid flera skrivprojekt på gång samtidigt. På så sätt håller jag hela tiden igång skrivandet och när jag är klar med ett projekt kan jag fortsätta direkt på ett annat påbörjat projekt. Och tröttnar jag för stunden på ett projekt eller behöver låta texten vila kan jag bara jobba vidare med ett annat under tiden.

Vad jag skulle behöva göra nu är att redigera mitt romanmanus. Det är mitt första romanmanus jag någonsin har skrivit. För mig känns en roman som ett evighetsprojekt och det tar ibland emot att jobba med ett så stort och tidskrävande projekt. Innan hade jag skrivit noveller och barnboksmanus som känns som mer överkomliga projekt.

När jag började skriva romanen visste jag hur den skulle sluta. En roman kan vara hur kort eller lång som helst, men jag hade läst att en bra riktlinje är 80 000 ord, så mitt mål var att få ihop just så många ord. Jag hade några stolpar med en mening per stolpe för vad som skulle hända var 20 000:e ord. Däremellan hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Det gick ganska långsamt och segt att skriva i början. Det kändes som att springa ett evighetslopp. När jag väl hade skrivit 38 000 ord tröttnade jag lite och skrev på andra projekt och brydde mig inte så mycket om romanen. Tills en dag då en förläggare hörde av sig och frågade vad jag skrev på och om jag kunde skicka till hen när jag var klar! Snacka om att det var en morot och just den eld i baken jag behövde! En förläggare väntade alltså på att få läsa det jag skrev utan att hen hade en aning om vad jag skrev. För mig var det väldigt stort. Hur ofta händer det liksom? Att en förläggare hör av sig och BER en skicka in sitt manus till denne?
Då fick jag bråttom kan jag säga! Bara knappt halva romanen var ju skriven.

Det här var i slutet av förra sommaren och jag beslöt mig då för att sätta upp ett skrivmål. Jag skulle skriva 1 000 ord per dag i en och en halv månad, tills jag hade nått 80 000 ord. Jag hade kunnat sätta ett högre mål, men jag ville sätta upp ett rimligt mål som inte stressade mig. Risken fanns annars att jag skulle tappa glädjen med skrivandet av romanen. Kväll efter kväll skrev jag 1 000 ord och med tiden gick det snabbare och snabbare att skriva de där 1 000 orden. Helt plötsligt var ett första utkast till min första roman klart. Jag hade klarat det!

En helg under den här skrivperioden åkte jag bort tillsammans med en kompis och bodde på hotell och skrev. När vi var ute och åt middag på kvällen skickade hennes man ett sms till henne. Han befann sig också på en resa och på denna årliga resa hör det till seden att han och hans kompisar brukar tatuera varandra. Den här gången ville han tatuera in en boktitel och bad sin fru att fråga mig om ett förslag. På skoj sa jag titeln till min roman: ”Sista ordet”.
För min kompis man var det inget skämt. En liten stund senare fick min kompis ännu ett sms, med ett bildbevis. En bild på tatueringen. En bok och titeln ”Sista ordet”.

IMG_3269_Fotor.jpg
Han hade verkligen gjort det! Hur galet och underbart?
Fullständigt helgalet och samtidigt alldeles underbart!

Detta var alltså i september förra året och mitt manus var då inte ens färdigskrivet. Manuset har nu varit en vända till lektör och jag fick ett jättefint utlåtande. Men det återstår mycket arbete med att redigera manuset och kanske ska det en vända till, till lektör innan det överhuvudtaget är dags att skicka in till förlag. Kanske borde jag nu ta och sätta upp ett redigeringsmål för annars finns det risk att andra skrivprojekt tränger sig före i kön hela tiden.

Nu finns det alltså en person därute som går runt med en tatuering på sitt ben med titeln på min bok som ännu inte är en bok. Det är inte ens ett färdigredigerat manus. Och det är långt ifrån självklart att något förlag vill ge ut det. Men jag tycker nog att jag är skyldig mig själv, honom och alla andra som tror på mig att göra mitt bästa. För tror min kompis man så mycket på mig som författare att han tordes tatuera in titeln på en bok som inte ens är klar, ja, då får jag banne mig ta mig i kragen och se till att den blir klar!
Nu kör vi!

 

 

 

Advertisements
This entry was posted in Debut, Mia Kim and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Om tillkomsten av en roman och en tatuering

  1. Eva says:

    Vilken spännande titel på din kommande roman! Ser fram emot att läsa den!

  2. Wow så otroligt häftigt! Nu är det bara att köra. Så klart att den blir publicerad! Stort lycka till!

  3. M says:

    Man blir nyfiken. Var det samma förläggare du haft innan eller hur hittade denne till dig? Så roligt!

    • Mia Kim says:

      Tack! Ja, det är en förläggare som känner till mig sedan tidigare eftersom mina noveller är utgivna på dennes förlag.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s