Gästbloggare: Sandybell U Ryytty

WP_20160518_00_11_50_Pro (1)

Trettioåtta år.
Jag läste någon gång att det var medelåldern för när de flesta författare debuterar. Trettioåtta år.
Jag minns sommaren 2003. Jag var då tjugofyra år och arbetade framför kameran på ett kultur- och nöjesprogram vid Sveriges television. Ja, jag var inte programledare eller något sådant stort, men jag deltog i samtliga avsnitt av det programmet den säsongen, och jag fick rätt ofta komma till tals. I ett avsnitt var Unni Drougge gäst. Jag minns att jag talade med henne lite bakom kulisserna, vi pratade om ålder och författarskap och hon sa att hon hade varit trettioåtta år när hon debuterade.
Trettioåtta år.
Det lät så himla avlägset. Så långt bort. Jag som hade vunnit pris i en novelltävling för vuxna med en novell jag skrev som femtonåring, och sedan publicerat min första dikt i en antologi då jag var runt tjugo … inte skulle väl jag behöva vänta så länge på att ge ut en alldeles egen bok?
Jo.
Trettioåtta år alltså. Så blev det.
Jag är trettioåtta år nu, och jag debuterade i december med boken Dröm och dåd: Körsbärsflickan. Boken som är bara min. Inte en dikt eller novell i en tidning eller antologi. En bok. En riktig bok. Som är min. Det känns nu nästan lika främmande och avlägset som det en gång kändes att det skulle dröja så här länge.

Dröm och dåd : Körsbärsflickan har jag gett ut under mitt eget förlagsnamn – Sällsamma belletristens reol, och faktum är att det är något jag redan var inställd på att göra då jag påbörjade arbetet med att skriva den. Den idé jag hade var helt enkelt så udda, så annorlunda, att jag inte hade några förhoppningar om att något förlag skulle vilja – eller våga – ge ut den. Trots allt, förlag är vinstdrivande företag och min bok är … tja … ja, vad ska jag skriva? Den är väl inte helt kommersiellt gångbar vid första anblick (skrivet i ett försök att ta an en diplomatisk ton).
Så, jag var alltså inställd på att ge ut den på eget förlag redan från början. Och det störde mig inte. Visst, det vore förmätet att påstå att jag inte hade blivit överlycklig om något riktigt stort förlag med rejäla resurser för marknadsföring hade velat ge sig an den, men jag hade inte direkt några förhoppningar om det. Och det kändes okej. För det betydde att jag kunde skriva den precis så som jag ville ha den. Och göra det där udda som jag ville göra med den.

Dröm och dåd : Körsbärsflickan utspelar sig på 1800-talet.
Inte så udda än kanske.
Men, den handlar om en lesbisk kvinna.
Okej, lite annorlunda tänker du,  men inte annorlunda, och framför allt – inte speciellt icke kommersiellt. Eller?
Nej, för jag har nämligen inte kommit till den mest udda biten än, den kommer nu … är du beredd? Dröm och dåd : Körsbärsflickan är skriven med äldre språkbruk och grammatik. Det innebär alltså att alla verb är böjda enligt den gamla modellen där man skiljde på om subjektet var i singular eller plural i hur verbet skulle böjas … Vadå? Nej, sluta inte läsa nu! Jag lovar, det är INTE så tråkigt som det låter!
Jag förstår ju att många säkert blir avskräckta av min bok när de hör det här (eller när de slår upp första sidan och märker det), men jag tror verkligen innerligt och fast på att ger man det bara en chans så klarar vem som helst som har lite läsvana att vänja sig vid det efter bara några sidor. Jag menar, jag klarade ju av att lära mig att skriva så, så hur svårt kan det vara? 😉

Men, det här inlägget skulle egentligen handla om marknadsföring (ja, alltså, det var i själva verket det som det i grunden var avtalat att jag skulle gästblogga om här på debutantbloggen)  … så, hur marknadsför man egentligen en sådan här bok? Och på eget förlag med små resurser?
Det ärliga svaret är att jag inte vet. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga att skriva, men nu … nu befinner jag mig ute på hal is. Jag står närmare besett handfallen här och har ingen som helst aning om hur man egentligen marknadsför en bok, än mindre en sådan här bok. Vad jag kan säga är att jag försöker så gott jag kan i alla fall. Jag har ju, som ovan redan står nämnt, vana av att befinna mig framför en kamera, och så har även min dotter. Hon började arbeta framför kameran i reklamfilmer och liknande vid en ålder av bara tre år och är just nu aktuell i en större biroll i en av de nya Beck-filmer som har premiär denna vår. Så, vad gör då jag? Jo, jag tvingar givetvis min dotter att skådespela i en trailer för min bok. Med viss betoning på tvinga faktiskt, ty trots att hon älskar att skådespela så var det visst inte alls lika roligt att vara med i en trailer för mammas bok som i en film som Beck. Dessutom betalar jag sämre. Haha! Men i alla fall, en trailer blev det.
Och sen då?
Jo, i det där programmet jag var med i en sommar vid Sveriges television så var även Kristina Lugn gäst, och jag fick faktiskt äran att läsa en av mina dikter för henne, så jag skickade ett exemplar av min bok till henne. Eller ja, via hennes förlag rättare sagt. Det kändes lite för påfluget att skicka boken direkt till henne – även om det var avsett som ett tack – så risken är väl stor att den fastnat på vägen. Hamnat i en manushög bland all annan inkommande post bestående av drömmar och förväntningar. Och, även om boken når fram så vet jag inte direkt om det kan räknas som marknadsföring? Sannolikheten att hon skulle tycka om den så mycket att hon går ut med det offentligt torde nog ändå vara rätt (och här kan du antagligen läsa in ordet mycket i stället) liten. Följaktligen, här står jag alltså. Med en riktig bok. Som är min. Utan någon riktig marknadsföring. Så i stället för att komma med tips om hur man gör, så kanske det blir jag som får fråga dig om råd?
Men en sak vet jag! Och det är hur mycket de olika diktantologier som jag publicerat dikter i har betytt för mitt skrivande och hur det tagit mig dit jag är i dag, och därmed – är det något jag verkligen vill med mitt eget förlag så är det att ge ut en diktsamling som står öppen även för andra att skicka in sina bidrag till. Kanhända kan jag här slå två flugor i en smäll? Således, vill du hjälpa mig att marknadsföra mitt förlag, och dessutom få chansen att skicka in bidra till antologin som jag planerar att ge ut senare under året, gå gärna in följ mitt förlag på nätet.

Ja, som sagt, slå två flugor i en smäll för att vara klyschig. Eller – om man ska se det från en  mer inträngande synvinkel … ”Jag tror på den ensamma människan, på henne som vandrar ensam” skrev Gunnar Ekelöf; emellertid – det kan ju ändå vara trevlig med lite sällskap på vägen tänker jag.

 

Advertisements
This entry was posted in Gästbloggare. Bookmark the permalink.

One Response to Gästbloggare: Sandybell U Ryytty

  1. Pingback: 38 – Skriva läsa leva

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s