Vart är jag på väg?

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Jag hade ingen direkt plan. Inget som helst synopsis. Jag hade en idé om en karaktär – en blandning av mig själv som barn och mina söner i den ålder de befann sig i för tillfället. Ett barn som tänker mycket och hittar sin egen logik. En tjej som heter Kerstin och som har egenskaper som gör att hon lätt trasslar in sig i livet. Jag hade också idéer om några bifigurer som jag hade stött på under ett Skapande Skola-uppdrag med teatern i en liten by i Bergslagen. Och jag hade miljöerna. Jag valde (halvt medvetet) ett berättarperspektiv – tredje person men sittandes på huvudpersonens axel, historien sedd genom karaktärens ögon. Sen började jag skriva. Och jag hade väldigt opretentiöst roligt i flera månader! Som när jag var liten och skrev berättelser på lust för att det var så spännande att se vad som skulle hända. Ibland satt jag och skrattade högt på kvällarna och jag försökte förklara för familjen att karaktärerna hade börjat leva sina egna liv, hittat sina sätt att prata och bete sig och därmed försatt sig i märkliga situationer som jag var tvungen att hjälpa dem att reda ut. Det var inget jag hade planerat, det ena ledde till det andra och jag följde med. Jag hade ingen aning om vart historien var på väg.

Jag har aldrig varit bra på att skriva synopsis. Kanske vet jag inte riktigt hur man gör? Jag har inte gått någon skrivarutbildning. Som självlärd dramatiker har jag ofta behövt formulera en säljtext innan själva pjäsen är skriven. Det är nyttigt och bra och skapar tydliga förutsättninger. Ramar in uppdraget. Sen börjar jag ofta skriva en pjäs någonstans mitt i. En dialog som känns intressant och som får växa framåt och bakåt. Bitarna får falla på plats allt eftersom.

I första manusversionen av Det fina med Kerstin syntes det nog ganska tydligt att jag inte hade haft en aning om vart jag skulle när jag började skriva. Jag visste ju inte ens om det skulle bli en bok. Men under det där året av omskrivningar så utmejslade sig historien – den händelsen leder till den som orsakar det och leder till det slutet. Nu, i efterhand, ser jag det tydligt, men jag hade nog aldrig kunnat hitta på historien innan jag kände karaktärerna. Jag var i det här fallet tvungen att söka mig fram på lust och känsla för att hitta historiens logik och möjliga händelseförlopp. Jag har fått skriva ett synopsis i efterhand.

Inför bok nummer två kunde jag formulera en lite tydligare plan för mig själv. Jag hade ett grundtema. Jag visste ungefär hur det skulle sluta. Jag hade några tydliga händelser och jag kände redan karaktärerna.

Jag vill lära mig att skriva ett synopsis. Jag vill verkligen hitta verktyg för mitt skrivande och utveckla hantverket, metoderna. Och jag känner att det är det jag just nu faktiskt gör i den skrivarskola som det är att ha fått ett kontrakt med ett stort förlag och få tillgång till feedback och en redaktör. Att jobba med en text om och om igen, jag lär mig så mycket!

Samtidigt tror jag att vi alla är olika. En del får energi och inspiration av struktur och planering. För mig funkar det inte alltid. Ibland måste jag få söka mig fram via lusten och känslan för att i efterhand förstå vad det var jag ville berätta.

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

2 Responses to Vart är jag på väg?

  1. Eller hur? Det jobbiga är om de inte beter sig så som man vill…

  2. thomask69 says:

    Jag instämmer att karaktärer liksom börjar “leva”. Det är lite häftigt att bara låta berättelsen växa av sig själv. Man blir nästan betraktaren istället för skaparen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s