När texten plötsligt finns till

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

När jag börjar att skriva en text vill jag sitta med ryggen mot en vägg. Jag vill inte att någon ska kunna kika över axeln. Det är viktigt för mig. Först när jag bestämmer att en text är redo att läsas av andra får den läsas. Att bli tjuvläst över axeln känns som att bli påkommen med att pinsamt mima framför spegeln – någonting jag ännu inte kan stå för blir blottat. Jag måste få provtänka en text, svammelprata den, fulskriva den och felstava den på egen hand innan jag bestämmer mig. Det ogenomtänkta vill jag inte ha några kommentarer om. Det finns undantag. Tydliga skrivövningar i grupp, gemensamt formulerande där förutsättningarna från början är samarbete – där kan jag släppa på min integritet och fulskriva tillsammans. Men när jag börjar själv och följer ett eget spår då måste jag få följa det ostört tills det är dags att bjuda in sällskap.

Det är läskigt att låta den första personen läsa. Och andra. Tredje personen, då börjar det kännas det lite bättre. Ju fler som läser din text, desto mindre privat blir den. Hjärtklappningen minskar. Efter ett tag kan du kanske till och med prata om texten med ett utifrånperspektiv. Och helt plötsligt har texten blivit någonting verkligt. Något som faktiskt finns till.

Jag övar mig fortfarande i att prata om Det fina med Kerstin som släpps i augusti. Det är inte lätt. Vad handlar din bok om? Jaa du … ? Men ju fler som läser och pratar kring boken, desto mer får jag syn på den. Desto bättre blir jag på att prata om den. Och desto mer finns den till.

Skärmavbild 2018-03-20 kl. 22.22.07.png

I veckan fick jag ett bevis för att boken faktiskt finns, på riktigt! Jag googlade titeln och då dök den upp på diverse boksidor. Den lever sitt eget liv nu. Den går att förboka. Bevaka. Blogga om. Och den kommer snart till din bokhandel!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När texten plötsligt finns till

  1. Jag tycker också det är svårt att prata om boken jag skriver men märker att jag måste träna på det. Och detsamma gäller att jag skriver, ju fler som vet desto verkligare blir det. Ändå känns det alltid lite märkligt att säga ”Jag skriver en bok” när någon frågar vad jag gör på fritiden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s